Registrera dig eller logga in här!

Även om det nya nordiska köket börjar kännas lite omodernt, så står det klart efter att ha ätit sig i genom Stockholms bättre krogar att Oaxen är självklart bäst i stan. Det är spännande utan att vara sökt, vackert utan att vara fånigt, intellektuellt men ändå riktigt gott. Ett antal höjdpunkter, (morotsdesserten, wagyun bl a), och bara en malör: glass på fermenterat äpple smakade som barndomens ruttna dito. Sommelierarbetet är bra, men skulle vinna på att göras mer hierarkiskt, och det platta matsalsarbetet med sitt öppna kök väldigt sympatiskt. Skulle bara vilja sitta bekvämare - nu är det som 28+ för länge sedan - och ha en hörna där man verkligen kan koppla av. För mycket trä och estetik och för lite kuddar och komfort. Hade gärna suttit kvar och prövat fler digestifer, men sittfläsket sade nej.

Ingen matintresserad kan klara sig ifrån ett besök på Imouto. En mycket välsmakande, trevlig och instruktiv inblick i matlagandets ädla konst. Underbara råvaror tillagade på bästa sätt inför ens ögon, med personal beredd att svara på frågor och ledsaga gästerna på ett utomordentligt vis. Sällan har en foodie trevligare än här! Enskilda presentationer har smaker som inte står Tokyos sushiscen efter! Gaffeln (eller pinnarna) upp!

Ett besök på Esperanto är numera bara värt det för den äkta foodien: om man inte erbjuder charm eller trivsel utan pretentiös gastronomi måste smakerna sitta perfekt och det gör de inte längre, långt därifrån. Presentationerna är lika vackra som alltid, men känns oftast bara sökta, närmast larviga. Om detta är det bästa Sverige har att erbjuda 2017, så har vi blivit frånkörda. Maten är låååångt ifrån bra nog för en andra stjärna, dags att vakna!

Lokalerna är ju mycket inbjudande och med en spännande historia. Man känner historiens vingslag. Man förväntar sig vällagad husmanskost. Denna gången åt vi bara lunch. En mycket god fisk- och skaldjursgryta som serverades med gott bröd och aioli. Till efterrätt en god äppelkaka med vaniljsås. Maten var som alltid inte direkt spännande men mycket vällagad men serveringen måste vara mer uppmärksam om restaurangen ska kallas mycket god klass.

vRå har länge varit Göteborgs svar på Sayans Råkultur i Stockholm och jämförelsen är fortfarande korrekt, även om man får känslan av att vRå vill mera under Sofia B Olssons nya hand. Restaurangen är njutbar och tempot lugnt, och att börja middagen med deras egenkomponerade Gin tonic är lika mycket ett måste som en explosion i annorlunda och finstämnda smaker. Vid detta tillfälle blev det endast ett urval av Nigiri's med tillhörande Sake, och kvalitén hör utan tvekan till de bättre i Sverige, dock utan att riktigt skapa den där genuina wow-faktorn. Sake'n presenteras mycket vackert i en liten glasflaska sittandes i en träask fylld med krossad is. Vackert och tilltalande. Personalen är pålästa, glada och engagerade, så totalupplevelsen blir mycket god. Utan tvekan är det hit man går i Gbg för att avnjuta Japansk fine dining i finstämd miljö. Noterbart att vRå öppnar 18.00, inte 17.30 som det står i guiden, vilket gjorde att jag nästan missade tåget senast. Små detaljer, men ändå viktiga.

Meno Male är "kvarterspizzerian plus", lite stökig, lite stojjig, härlig puls och snabba ryck. Begränsat urval, men med möjlighet till egenkomonerad pizza vilket är kul. Deras Nduja är häftig och fräsigt stark, så ett alternativ för den försiktige är Charkuterie som också är riktigt bra. Vegetariskt alternativ finns såklart. Vin från Etna är medvetet kul, mindre kul att det serveras för varmt i Duralexglas, men det är också lite av konceptet. Långt ifrån fine dining, men vill man hänga loss i skön miljö är det perfekt, och har man bråttom likaså. Från beställning till servering går på blixtsnabba 5-10 min och vill man är man klar på 30min utan stress. Jag gillar pulsen och den glada personalen - och Pizzan är verkligen supergod med hög kvalité. Snyggt jobbat med charmig och cool-spartansk inramning i sin enkelhet. Hit kommer jag gå igen och igen.

Från öppningen i oktober 2016 till nu har Soyokaze vuxit in i uppgiften, och kocken Baagie upplevs bekvämare och mer avslappnad i sin nya roll som restaurangägare - och kvalitén är fortfarande omutligt hög och i absolut toppklass. Allt är rykande färskt, vilket den levande hummern på bordet 20cm framför mig vittnar om. Med alkoholtillstånd kan vi nu dessutom avnjuta de ca. 20 rätterna med ett väl avvägt Sakepaket som jag personligen rekommenderar framför vin- och öl-alternativen. Främst för att Sake helt enkelt är både roligare och bättre till dessa anrättningar. Maten då? Ja, hummern är fantastisk, och pilgrimsmusslan med sin texture och enkelhet nog den bästa jag någonsin ätit. Nigiri från aborre, gös, havsaborre, röding är underbara, och den svenska bläckfisken från Smögen är också den en riktig läckerbit i sin textur och fet-oljiga smak. Den isländska sjöborren är en fortsatt favorit. Allt avslutas enkelt med Matcha-te och glass. Minst en klass upp, detta är Mästarklass enligt mig.

Grönsakerna står - precis som White Guide utfäster - i centrum, men på den meny vi åt fanns även bland annat en fantastisk svamprätt. Vi provade oss igenom hela menyn och var enormt imponerade av smak- och texturkombinationerna. Syster Marmelad skriver ingen på näsan med sitt gröna tema, marknadsför sig inte uttalat som en vegetarisk restaurang, utan låter atmosfär, service och utbud tala för sig själva. Vår upplevelse är att betyget borde åka upp minst ett snäpp, håller de samma nivå som under gårdagen, gärna två.

Jag känner över huvud taget inte igen restaurangen utifrån de positiva recensioner jag läser på WG. Vi serveras i huvudsak en slätstruken standardsushi et.al. Bara det faktum att det serveras chilimajonnäs och avokado får mig att utbrista i ett... "I rest my case". Inga direkta toppar i menyn vi äter och en hel del är på tok för sött. Allt akompanjerat av geniuint bedrövlig service. Nä, det lär inte bli fler besök för min del.