Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn
16 feb 2014

Svanesång på nynordiska

WHITE PAPER #6: Danske superentreprenören och tillika gastro-filosofen Claus Meyer har ankrat upp med ett skepp fullastat med intressant gastronomi, tvärs över vattnet från Noma, vars före detta Chef med ansvar för gastronomisk innovation, Torsten Vildgaard, nu utmanar fäderneshuset i toppkrogen Studio. Med rötterna i det nynordiska avviker Vildgaard dramatiskt från några av dess bärande principer, framför allt kravet på ultralokala råvaror. Resultatet är – skrämmande bra.

Lars Peder Hedberg åt och skrev

92 poäng, varav mat 38, service 22

Det är en av de bästa rätter jag har serverats – någonsin; i all sin exklusiva enkelhet en fulländad komposition, med textur- och smakdramaturgi på högsta nivå. En perfekt skedad klick Baeri-kaviar i botten av ett äggskalsfärgat lerfat och den lenaste tänkbara valnötsmjölk – skänkt ur lerkrus – som långsamt omfamnar den svarta klicken. Det är ett lika oväntat som fantastiskt möte, ett udda kärleksmöte. Utöver sina friska havsaromer har den sammetsmjuka kaviaren i sig en läckert smörig nötighet, återhållen sälta och en antydan till sötma, och den harmonierar förbluffande väl med den gräddiga valnötsmjölken med dess fruktiga toner och en liten retande bitterhet i eftersmaken. Det är en klockren fullpoängare, men också en rätt som stämmer till eftertanke.
      Det är halvtid in i en avsmakningsmeny på nya Studio i Köpenhamn, där förre chefskocken på Noma, Torsten Vildgaard, basar över spisarna – en av tre restauranger i det nyöppnade The Standard-komplexet i den konverterade färjeterminalen nere vid kajen, som också rymmer bar och jazzklubb. Symboliken vilar tung över just den här platsen. Här lade färjorna från Malmö an och här vällde det ut svenskar genom just den här terminalbyggnaden in i Köpenhamns sunkigaste kvarter, mellan Havnepromenade och Nyhavn. Många svenskar kom för att få sig en knapp i västen och ett nyp i pälsen, helst både och – och gärna flera. De blev oftast bönhörda. Det var inte svenskarnas finaste ögonblick, eller för den delen danskarnas. Öresundstrafiken exponerade obarmhärtigt båda nationerna från sina sämre sidor och det var inget som byggde respekt dem emellan, tvärtom fördjupades här mycket av det komplexa förhållande som alltid funnits och fortfarande finns de två broderfolken emellan.
      Detta var förstås före det att den nya Öresundsförbindelsen invigdes år 2000, vilket ändrade det mesta – om än inte allt. Öppnandet av bron och det stora genombrottet för Internet, ungefärligen samtidigt, skapade nya bryggor och rev gamla mentala murar. Bara några år därefter, 2004, skrevs det berömda manifestet för Nya Nordiska Köket. Det definierade en gemensam hållning i det nordiska; med rötter i inhemska råvaror och traditioner, men samtidigt med nyfiken öppenhet och ett driv mot upptäckt och innovation och dessutom med ett uttalat ansvar för vår miljö. Resten är historia; tio år av en växande global succé, just nu i zenit.
      Eller har vi möjligen passerat zenit? Den frågan pockar allt mer, faktiskt så även på denna middag.

En av de drivande filosoferna bakom det nordiska projektet var Claus Meyer, även om han inte hörde till de tolv apostlarna, förlåt; undertecknarna. Det gjorde däremot hans dåvarande affärspartner, René Redzepi på Noma. Det var också Noma som kom att bli galjonsfiguren för det nynordiska, bekräftat genom tre år i toppen av den globala rankningen World’s 50 Best Restaurants. I år trillade Noma ner på andra plats, och Spanien återtog tronen, denna gång via brodertriumviratet Roca.
      Var det ett förebud om den nynordiska vågens slut, eller i vart fall den globala hajpen? Meyer är huvudägare till nya The Standard, som förutom Studio högst upp i näringskedjan i huset, också inrymmer en mycket ambitiös indisk restaurang: Verandah och en modern version av smørrebrødskrog: Almanak. Meyer är däremot i praktiken inte längre delägare i Noma i Christianshavn tvärsöver vattnet (han har blott en pytteandel kvar). En halvfärdig bro krogarna emellan lär förbli halvfärdig ett bra tag eftersom det ansvariga byggföretaget, ett av Danmarks största, gått i konken. Det är frestande att läsa in lite symbolik även i denna avbrutna bro. På Studio har Meyer och hans nya partner Vildgaard lagt ribban mycket högt och det kan tyckas som om ribbans udd är riktad mot andra sidan vattnet.
      Baeri-kaviar och valnötsmjölk, båda Frankrike? Det går inte att komma ifrån att råvarorna i denna strålande rätt svär högljutt och hädiskt i den nynordiska kyrkan. Detsamma kan sägas om den franska anklevern och en färserad vaktel med italiensk tryffel, liksom avslutningen blåbär med såväl choklad som ännu mera tryffel, nu fransk. I sin programförklaring är också Vildgaard tydlig: ”Närhelst vi lär oss något användbart, vare sig det kommer från en indisk mamma, en infödd Bolivian, det franska köket eller en stjärnkock från San Francisco så använder vi det och hyllar det öppet”. Kan det sägas rakare? Som av en händelse driver för övrigt Meyer kockskola och restaurang just i Bolivia.
      Trots detta finns förstås mycket av det nordiska anslaget, dess principer och estetik kvar i Vildgaards matlagning. Åtta år i köket på Noma lämnar förstås spår på djupet. Ammisparaden inleds med chips av jordärtskocka och karljohanskräm med salt från svampen. Den rullar vidare med flortunna krispiga pannkakor gjorda på mjöl av pilgrimsmussla, tanken går till indonesiska räkchips, krupuk, på högkant i ett stenröse i vacker keramikskål med strandportlak och blommande strandsenap bland stenarna. Musselchipsen doppas i en glansig emulsion på samma mollusk – det är överväldigande höga, komplexa havssmaker, som om Vildgaard reducerat ner hela Skagerack till ett lödigt koncentrat. Strandväxterna ger fin kontrast både i textur och aromer; framför allt strandsenapen (marviol som vi kallar det på svenska) med sina köttiga blad och fina senapstoner. Späda purjolökar, förvällda mjälla i ena änden och sedan rullade i purjoaska – man tar dem i nypan och äter bara den mjälla delen – är enastående vackra och friska. En elegant liten lädersäck, skulle kunna vara från Prada, bärs in och knyts upp vid bordet; däri fjäderlätta ”vattenbakelser”, närmast profiteroler, att doppas i löjrom. Vi är nu inne i brödserveringarna, som här faktiskt tas till helt nya höjder, inte minst vad gäller dramaturgi. Svarta papperstunna kuvertbröd landar förstås i ett kuvert, tillsammans med danskt jungfrusmör med pikant syra att anbringa med liten spatel från en konstnärs verktygslåda. Mästerligt.

Dags att reflektera lite över miljön. Den gamla färjeterminalen från 1937 är en arkitektonisk juvel i Bauhausstil med lätta art deco-inslag, som ekar både av gammal Atlantkryssare och ”the jazz age”, så visst passar det bra att också driva jazzklubb i huset. I sin låga, långsmala och ärggröna skrud är byggnaden ett givet blickfång från utsidan. Interiört är miljön mera samtida skandinavisk och Studion, en trappa upp, med sina 48 platser är inget undantag. Möjligen har mikromiljön, framför allt det vackra keramikporslinet, lite japanska vibbar. Man sitter vid bord i olika höjd eller längs en bardisk i marmor med insyn i det öppna köket. Ett av borden – det runda bord 44 – tar åtta gäster och säljs för 20 000 DKK – inklusive allt. Då bestås man, utöver det som erbjuds i sjurättersmenyn, med en del extra godsaker från det Vildgaardska köket, liksom en del extravaganser från vinkällaren, i regi av Jacob Kocemba, restaurangchefen som vunnit både nordiska Sommeliermästerskapet och VM i kyperi.
      Trots den informella miljön är nog servicen ett snäpp mera formell än på exempelvis Noma, och de fasettslipande kristallglasen gnistrar som briljanter på borden. Fast när det gäller dryckesfilosofin är det genuint nydanskt med naturligt och ofta biodynamiskt i glasen. En Riesling 2012 av Philippe Wittman från växtplatsen Aulerde, Rheinhessen är spontantjäst med jästiga toner över ett grundanslag av kanderad frukt, pepparfrukt och faktiskt lite grönsakssoppa. Den har även hög mineralitet, vilket räddar den som skaldjursackompanjemang.
      Pilgrimsmussla från Hitra presenteras förstås i sitt skal; en det nordiska kökets pièce de resistance – en motsvarighet till det klassiska franska kökets sole Walewska – som numera alla känner sig tubbade att göra. Skalet vilar på ett enbärsris, som Vildgaard själv kommer ut och tuttar eld på för varje gäst. En grov snö på vita vinbär och gran, kombineras med gröna enbär. Det blir en chaud-froid, frisk och lite adstringerande, vilket kräver påfyllning i glaset.
      Härnäst pocherade Limfjordsostron med skum på tång, tapioka, krasseblad, potatismos uppmonterat med äggula, stekt bacon och smörrostade lökringar – en utbyggd variant på danska klassikern ”brændene kærlighed”. Ja, det är mycket smaker; rökighet, mineralitet och sötma, syra och beska. Smaskigt, men inte särskilt elegant. Kanske måste man vara dansk för att till fullo uppskatta rätten. I glaset en champagne från Côte de Bar; en extra brut Fleury Père et Fils 2000 på enbart pinot noir, briochig i näsan och med citrustoner som hänger kvar länge i gommen.

Nu blir det teater. En lättsauterad havskräftstjärt kommer ensam in på en tallrik, men den ska strax få sällskap. Först av en infusion på skalen, citronverbena och kamomill skänkt ur kanna, därtill krispiga grisöron i cellofanpåse och en mystiskt försluten konservburk, som när man öppnar den ger ifrån sig ett doftmoln från den bukett av färska örter – däribland våtarv (fågelgräs på danska, som låter så mycket bättre), oregano, dill och persilja – som sedan ska strösslas över anrättningen. Rätten bjuder på en sällsam rikedom av aromer, smaker och texturer i mycket fin balans. Härnäst perfekt pannstekt foie gras med rågbakade rödbetor, björnbär, granolja och vacker lila harsyra, en fantastiskt stilig rätt, som dock hade mått bra av lite högre sälta. Att chef sommelier Kocemba har en stormande kärleksaffär med Pinot Noir blir allt tydligare under aftonens lopp: Nu en 2011 från Anthill Farms i Sonoma, packad med bärig frukt med djup och komplexitet, inklusive tranbär och sura körsbär.
      Så dags för huvudrätten: Den färserade vakteln kommer med syrade lökar i olika färger, vattenkrasse, diverse ”ukrudt” (ogräs) med och utan blommor och en hel italiensk tryffel att själv hyvla över anrättningen. Här utmanas ens goda omdöme; det gäller att visa återhållsamhet så man inte gör slut på den kostbara bumlingen. Nu är det mera sofistikerad pinot i glaset; Clos & Domaine des Varoilles, Gevrey-Chambertin, en 1:er cru med anor från 1200-talet. Årgång 2005 inleder med björnbär, glider över i hallon och slutar i karamelltoner.

Vi rör oss mot det obönhörliga slutet. Tunna, tunna lameller av Discoveryäpple med blad av citrontimjan och gröna korianderfrön är enastående frisk. Ett danskt mousserande äppelvin från Lilleø känns inte klockrent, varken i sig eller till. Måltiden borde nog ändå ha slutat där; i en hög och frisk falsett, men en avslutande blåbärsdessert med choklad och tryffel (obs inte chokladtryffel!) tar oss ner många oktaver till en mycket tyngre och mer krävande upplevelse, där man måste lägga pannan i djupa veck i grubbleri över om kombinationen är bra eller inte. Bordet delas i motsatta uppfattningar i just denna fråga, men vi skiljs ändå i den gemensamma övertygelsen om att Köpenhamn begåvats med ännu ett mattempel i absolut världsklass.

Och kanske en vattendelare i den fortsatta utvecklingen av nordisk gastronomi. ■

Studio:
The Standard, Havnegade 44, Köpenhamn Tel +45 72148808. Studio@thestandard.dk
Meny 7 rätter 895 DKK, vinmeny 895 DKK, juicemeny 450 DKK, ”En afton på Studio”: 1995 DKK, Bord 44 för åtta personer med extra allt: 20 000 DKK.

Mer långläsning hittar du här:

Tillbaka

 

Mer långläsning

  • White PAPER # 1 i butik nu!

    White PAPER # 1 i butik nu!

    WHITE PAPER: Det nya numret av White PAPER släpps samtidigt som White Guide utser Sveriges bästa restauranger – och firar 15-årsjubileum. Givetvis blir det extra mycket krognyheter och recensioner men också framtids- och dåtidsspaningaroch utblickar mot bland annat Indien och Colombia. Vi får också lära oss skilladen på en alg och ett mossdjur i Nomas fermenteringslabb.


     

  • WHITE PAPER: Make russian food great again

    WHITE PAPER: Make russian food great again

    WHITE PAPER #4 2018: Bakom handelskrig och importstopp pågår en ny revolution i Ryssland – på livsmedelsfronten där både bönder och krogar satsar på lokalt och ekologiskt.

    Text & foto: Ann-Helene Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

    ”MAN FÅR INTE FOTOGRAFERA HÄR!” Kvinnan som precis har klatjofsat upp min kålröra på tallrikenryter strängt åt mig. Jag tror först att den stränga ”mattanten” är ett skämt och en del av den sovjetnostalgiska atmosfären som råder på snabbmatskedjan Mu-Mu och kanske är det så. Eller kanske är det på riktigt. Jag blir inte riktigt klok på det. Pannkakor, pelmeni, borsjtj, biff stroganoff, saltgurkor, smetana – alla klassiska rysk  rätter verkar rymmas i Mu-Mu-kedjans rostfria kantiner – och även en hel del moderna inslag som sushi och asiatiska nudlar. Kedjan startade strax efter Sovjetunionens fall, och har blivit populär, inte minst bland turister. Den finns nu på ett 40-tal olika ställen i Moskva. Det är inte så konstigt, för här kan man välja säkra kort från det ryska köket som är hyfsat vällagade, framför allt till de låga priserna. Kedjan ingår i Andreij Dellos krogimperium, där överdådiga Café Pushkin är den mest kända. Också det en hyllning till det ryska köket, men då mer som det såg ut före revolutionen.


     

  • WHITE PAPER: När allt fortfarande är möjligt

    WHITE PAPER: När allt fortfarande är möjligt

    WHITE PAPER #4 2018: Ölvärlden blev aldrig den samma efter att Henok Fentie kastade traditionerna överbord och började experimentera med sockervadd, jordnötssmör och marshmallows. Och Omnipollo har bara börjat.

    Text: Sanna Lindberg

    DET ÄR SNART SJU ÅR SEDAN jag träffade Henok Fentie första gången. Han hade precis tagit tjänstledigt från jobbet på en PR-byrå för att satsa på ölet. Om han hade något bryggeri? Nej. Ölet hade tills nu varit ett fritidsintresse som praktiserats hemma på köksbänken. Några få recept hade (visserligen med stor framgång) skalats upp och bryggts hos andra bryggerier.
          Vi satt med varsin portion sushi och redde ut de nya bryggeribegreppen. ”Mikrobryggeri” kom ur var mans mun, men vad betydde det egentligen? Handlade det om storleken? Nja, ett mikrobryggeri i USA var vid det här laget långt mycket större än våra svenska stor-stark-bryggerier. Vi enades om att hantverksöl var ett bättre samlingsnamn. Och vad kallade han då sig själv? En bryggare med ett ölmärke, men utan bryggeri? För likt högaktuelle Mikkel Borg Bjergsø – aka ’Mikkeller’ – var det precis det Henok och kompanjonen, den grafiska designern Karl Grandin, nu skulle satsa på. Aha: fantombryggare. Det var egentligen inga konstiga öl som kom från Omnipollo då. Men Karls grafiska estetik stack ut och Henoks humliga stil låg i tiden.


     

  • WHITE PAPER: Äcklet - ett nödvändigt gott?

    WHITE PAPER: Äcklet - ett nödvändigt gott?

    WHITE PAPER #4 2018: Psykologen Samuel West har öppnat ett museum där världens äckligaste mat finns samlad. Målet är att kittla oss – men också att stämma till miljömässig eftertanke.

    Text: Linda Dahl, Foto: Anja Barte Telin
    Bildtext: "Äckligast av allt är kanske den antibiotikapumpade grisen?

    UNDER DEVISEN ATT NATUREN hade välsignat den här planeten med 140 000 djurarter varav bara 43 någonsin såg insidan av en kastrull ordnade den engelska kirurgen och naturvetaren Frank Buckland de mest spektakulära och omskrivna middagarna i England under 1800-talets mitt. Till en av tillställningarna anlitade han brittiska arméns 2: a livvaktsregemente för att koka de ”hästhovshårda” sjögurkorna tills de förvandlades till något som liknade en stuvning på trädgårdssniglar. Det som de flesta av oss skulle uppfatta som äckligt såg Buckland som kulinarisk potential och en väg till att utrota hunger. Richard Curling, författaren till boken The Man Who Ate the Zoo, berättar att Buckland vid ett tillfälle till och med grävde upp en nyligen begravd svart panter från stadens zoo och tillagade den. Enligt Franks anteckningar smakade det ”not so good”.


     

  • White PAPER #4 2018 i butik nu

    White PAPER #4 2018 i butik nu

    WHITE PAPER: White Guide har lanserat en ny guide helt ägnad åt Sveriges hotell och barer. Det uppmärksammar vi förstås i det nya numret av White PAPER där vi bland annat djupdyker i hotellens hållbarhetstänk och tittar in bakom kulisserna hos prisvinnande MJ’s i Malmö och Omnipollo i Stockholm. På trendsidan testar vi att göra bean to bar-choklad i ett hemmakök, ryser av äckel på ett nytt matmuseum och undersöker om high tech i matsalen är något som är här för att stanna på krogen.

    Ett axplock ur innehållet i #4:


     

  • White PAPER #3 2018 i butik nu

    White PAPER #3 2018 i butik nu

    WHITE PAPER: Klimat och mat är intimt sammankopplade och efter en rekordhet sommar genomsyrar klimathotet matdebatten som aldrig förr. Det nya numret av White PAPER innehåller dock inte en enda lista på hur du ska äta för att rädda klimatet – istället undersöker vi bland annat vad som ligger bakom siffrorna i klimatlistorna och skrapar på foodtech-företagens blanka ytor för att se om de verkligen kan rädda världen. Dessutom en massa djuplodande framtidsspekulationer om allt från agritechture och maneter till surrogatkaffe på ekollon.

    Ett axplock ur innehållet i #3:

    • Nytestat. Etoile och Eriks Basar i Stockholm och Årstiderna i Malmö.
    • Klimatmoral. Vad säger filosoferna om att vi sticker huvudet i sanden?
    • Surr. Vi jagar receptet på den bästa kaffeersättningen.
    • Thaikungen. David Thompson får Global Gastronomy Award.
    • Agritechture. I framtidens stadsplaner räknas det med ätbart.
    • Klimatmatematiken. Hur funkar livscykelanalys?
    • Torkan. Sommaren då böndernas sårbarhet blev uppenbar.
    • Näring och klimat. Camilla Sjörs forskar på området.
    • Snacksfällan. Ny forskning om fetma och processad mat.
    • Shoppingkrogarna. Galleriornas främsta vapen.
    • Maneter. Vi fiskar allt längre ner i näringskedjan.
    • Foodtech. Het marknad men räddar den verkligen världen?

     

  • WHITE PAPER: Rädda en skrumpen morot – och samtidigt världen?

    WHITE PAPER: Rädda en skrumpen morot – och samtidigt världen?

    WHITE PAPER #2 2018: Allt fler kockar och krögare intresserar sig för hållbarhetsfrågor. Men går det att skala upp svinnjakten från inspirerande exempel på kvarterskrogsnivå till något som sätter ett stort positivt klimatavtryck?

    Text: Jon Hansson
    Foto: Carin Josdal Stenbeck

    PAUL SVENSSON ÄR EN av the usual suspects när det gäller hållbarhet på krogen. I vintras lanserade han och Fotografiskas kökschef Elvira Lindqvist en semla gjord av bullrester – och sedan något år står en kompostmaskin på restaurangen och förvandlar matrester till prima matjord.
          Nu i maj är det dags för ett nytt steg. Då kommer hans restaurang ReTaste att poppa upp på Södermalm i Stockholm två dagar i veckan under fem månader.
          Återsmakandet i namnet syftar på att kockarna bara kommer att använda råvaror som annars skulle blivit avfall.
          ”Jag har fnulat länge på hur man skulle kunna hjälpa dagligvaruhandeln att få användning för råvaror som nått bäst före-datum”, säger han.


     

  • White PAPER #2 2018 i butik nu

    White PAPER #2 2018 i butik nu

    WHITE PAPER: Sommartid är fikatid och den 14 maj släpptes årets upplaga av White Guide Café. I White PAPER har vi därför grävt ner oss i olika aspekter av de olika cafétrender vi har noterat på våra testrundor runt om i landet – vi skriver om färskmalet mjöl, fermenteringsmetoder för kaffe, instavänliga bakverk och besöker världens (?) bästa croissantbagare.

    Ett axplock ur innehållet i #2:

    • LÄGET? Nyöppnings-tempot är fortsatt högt
    • Nykomlingarna. Vi listar de bästa nya fiken 2018
    • Nytestat. MESTIZA, NOI och Soi 29
    • Stjärnskott. Möt konditorn Frida Leijon
    • Wagashi? Yogashi? Vi reder ut begreppen kring japanska bakverk
    • Färskvara. Nu vill vi ha mjölet nymalet
    • Ögongodis. Därför gillar vi regnbågar
    • Svinnfritt. Nu öppnar återvinningskrogarna
    • Kaffe. Nästa smaknyckel i kaffevärlden kan handla om jäsning
    • Noma 2.0. Så smakar framtiden
    • Kockkvinnor. Nu skapar de sina egna nätverk
    • Labbet. Där croissanten utforskas
    • Gaggan. Startar tofukrog i Thailand
    • Vespertine. Los Angeles knasigaste krog
    • Ljudet. Som får oss att fly krogen
    • Socker. En sliskig historia

    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • CAFÉSPANINGEN 2017

    CAFÉSPANINGEN 2017

    WHITE PAPER: Med mindre än en månad kvar till nytt caféguides-släpp värmer vi upp med förra årets stora caféspaning. Vad säger ni? Är den aktuell för 2018 också eller har ni sett några nya trender (kommentera gärna på vår facebooksida)?

    Text: Lena Ilkjaer
    Publicerat i White PAPER #2 2017

    Teerna taggar upp

    Ekvilibristisk tebryggning, japanska bakverk, insektsjuice, veganskt och kaffe med svamp är några av årets roligaste nya trender.

    ATT TA EN FIKA. Det är ganska få så enkla saker som kan betyda så mycket. Och trots (eller kanske tack vare) våg efter våg av tekniska landvinningar som skenbart för oss närmare varandra (men rent praktiskt skiljer oss åt) verkar vårt behov av att mötas över en fika snarare öka. En kaffe och en kanelbulle framför datorn ÄR ingen fika, och helheten i att mötas och umgås är så mycket större än de enskilda komponenterna, eller produkterna, som är involverade.
          Det är just den här skärningspunkten, där miljö, bakverk, drycker och stämning går upp i en högre enhet, som White Guide Café försöker ringa in. Ett café kan leverera kaffe i yppersta världsklass, utan att vi vill slå oss ner någon längre stund. Ett konditori kan ha de sprödaste, läckraste småkakorna och frasigaste croissanterna, men om de langas fram utan minsta beskrivning, leende eller personlighet blir det aldrig ett ställe dit vi återvänder. Fika är kultur, en integrerad och ganska unik del av Sverige – ett land där alkoholen så länge har varit tabubelagd att vi hittat andra sätt att sätta guldkant på tillvaron än ett glas rött efter jobbet.


     

  • White PAPER #1 2018 – i butik nu!

    White PAPER #1 2018 – i butik nu!

    WHITE PAPER: Det nya numret ägnas traditionsenligt åt årets krogtrender eftersom det släpps samtidigt som White Guide 2018/19.

    Vi söker omakasens upphov, provar drinkar silade genom mossa, analyserar menyspråket, dricker trendiga japanska naturviner och gör en tveksam hyllning till årets 100-åring: bantningen.

    Som sig bör får White PAPER-läsarna också ta del av de mest spännade nya recensionerna ur guiden och blir bortskämda med ännu mer bildmaterial från årets bästa måltider.


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..