Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide
WHITE PAPER #4: ”Jag ville dokumentera det folk verkligen äter”

WHITE PAPER #4: ”Jag ville dokumentera det folk verkligen äter”

22 dec 2015

WHITE PAPER: Som kock i det internationella toppskiktet porträtteras Magnus Nilsson ofta som en fäbodsvurmande matarkeolog. Men när han kastar sig över uppgiften att sätta Nordens matkultur på pränt finns ingen plats för nostalgi: visst skriver han om kaffeost, kalvdans och surströmming – men ger lika mycket plats åt nutida fenomen som tacopaj, pizzasallad och kladdkaka.

Text: Lena Ilkjaer

JAG HAR STÄMT MÖTE MED Magnus Nilsson i hans hemby Mörsil, i ”Kretsloppshuset” som tack vare Magnus kan skryta med en plats i boken ”Where Chefs Eat”. I det charmiga huset finns allt från ett växthus med ett gigantiskt fikonträd, lokala produkter och trädgårdsprylar till en härlig vegetarisk buffé. Ett par dagar innan vi ses har jag fått ett förhandsex av ”The Nordic Cookbook” som släpps på Phaidon förlag i oktober. Den är något så ovanligt som en kokbok man kan läsa från pärm till pärm, även om det tar sin tid. Vartenda recept är så genomresearchat, provlagat och försett med personliga reflektioner och historiska jämförelser att det känns som rena julafton att få sätta tänderna i boken. Jag vill förstås veta mer om varför han kastade sig ut i det enorma projektet med att skriva (och till stor del fotografera) en 900-sidig nordisk kokbok.
      ”När min första bok hade kommit ut så föreslog förlaget att jag skulle göra en bok på temat ’Nordic home cooking’. Jag blev faktiskt lite förnärmad: vadå bunta ihop hela Norden i en bok? Det är ju lika idiotiskt som att göra ’The Central European Cookbook’.
     ”Nej, en bok om svensk matlagning eller ingen alls, sa jag.”
Och så var det med det, om inte Magnus hade gått och grubblat över sitt beslut.
      ”Jag tänkte att nu har de ändå bestämt sig för att göra boken. Vilket betyder att jobbet i så fall kommer att gå till någon annan – och så får jag inte skriva den första djuplodande kokboken om nordisk mat. Den tanken stod jag inte riktigt ut med. Även om jag insåg att det skulle ta allt för mycket tid, egentligen.”
Han sa ja, och gick noggrant till verks. Ett webbaserat verktyg upprättades där intervjupersoner i olika nordiska länder skulle svara på frågor om mat och skicka in sina bästa recept. Magnus allierade sig också med en matexpert i respektive region, själv axlade han rollen i Sverige. Ganska snart insåg han att han behövde sätta upp ramar för projektet. Snarare än att handla om det som skiljer länderna åt ville han fokusera på det som förenar. I motsättning till vad vi nordbor själva vill tro finns det fler likheter än skillnader mellan våra länder.
      ”Frågar du en dansk så är ’flæskesteg’ det mest danska som finns. Men skär du svålen i fyrkanter i stället för skivor får du en norsk ’ribbenstek’. Garnityret kan också vara olika beroende på regionala förutsättningar. En semla i Finland är en fralla, med fyllning i förvandlas den till en fastlagsbulle. Folk i Sverige tycker att de är sjukt ursprungliga om de äter ’hetvägg’. Men bakgrunden är en gammal tradition att äta gammalt torrt bröd uppblött i mjölk, utan mandel och grädde. Under nationalromantiken plockade man upp traditionen och applicerade den påfärska fastlagsbullar med fyllning – totalt ologiskt. Så den ’urgamla’ seden har inte mer än hundra år på nacken.”
Magnus gav sig dessutom ut att resa i hela Norden för att jaga både bilder och intryck.
      ”Det svåraste med boken är att folk ute i världen inte vet något om vår matkultur – de som är matintresserade tror att Fävikens eller Nomas mat är nordisk – men det har ju inget som helst att göra med vad folk egentligen äter. Rostade myror är inte direkt ett populärkulturellt fenomen.”
Han grävde sig också ner i historien, men fick hejda sig ibland.
      ”Det är så enkelt att skriva en lång tillbakablick på mat som folk inte äter längre. Tio procent av alla sökta recept på nätet i Sverige är på kladdkaka. Jag fick inte in ett enda recept på kladdkaka. Däremot ett oräkneligt antal på inlagd sill. De flesta – trots att den som skickat in det beskrivit det som ”mormors recept” – kunde härledas tillbaka till Hemmets Journal eller Allt om Mat. Kladdkakan är ett intressant exempel på nutidshistoria, jag tror att den första referensen var i ett nummer av Allt om Mat från 1972. Jag har försökt skriva neutralt om allt, i en dokumenterande stil, där folklighet och finkultur får lika mycket utrymme.”

UNDER PROCESSEN HAR MAGNUS fascinerats av hur nya maträtter inlemmas i ett lands matkultur.
      ”Du vet att en maträtt är inkluderad när folk har tagit den till sig så pass att de förändrar den efter sina regionala förutsättningar. Tacopaj är ett exempel som också ligger i topp bland folks nätsökningar. Så vitt jag vet existerar den bara i Sverige. Den är nog en sammansmältning av fredags-taco-traditionen med en vanlig köttfärspaj, tyvärr ofta gjord på trista industripulver och såser. Gör du en tacopaj på riktigt är det väldigt gott, objektivt sett. Den som säger något annat är en lögnare.”
Den nordiska versionen av pizza ägnas ett helt uppslag i boken, med dokumentära bilder av hawaiipizzan, kebabpizzan och calzonen. Givetvis finns också recept på pizzasallad. I Norge har pizza-segmentet utvecklats mer av livsmedelsindustrin än restaurangerna, och landets innevånare sätter i sig 3,5 kilo frusen pizza per capita per år – tio gånger så mycket som i något av grannländerna.
      ”Sen finns det en hel del häftiga gamla traditioner, som den isländska att lägga sjöfågelägg i aska för att konservera dem och ändra texturen. Den idén snodde jag till Fäviken och applicerade på vaktelägg i början av projektet. Men på Island i dag är det inte många som ens känner till att metoden har funnits.”
Mest överraskad har Magnus blivit över den finska matkulturen.
      ”Finland har en av de djupaste matkulturerna i Norden, med stora regionala skillnader som inte blivit lika utslätade som i de övriga nordiska länderna. Det finska köket är en blandning av egna traditioner och influenser från Sverige (varav många har gått förlorade här) och Ryssland. Det finns fortfarande bagare i Helsingfors som BARA gör karelska piroger. Du kan knappast gå in på Hötorgshallen och köpa samiska blodpannkakor. Danmark däremot har bidragit mycket mindre till den nordiska mattraditionen än vad man skulle kunna tro. Och i synnerhet mot vad danskarna tror. De har lyckats otroligt bra på restaurangscenen men tittar man på deras matkultur så är det inte så värst många unika recept som stammar därifrån – men de har varit bra på att sprida dem.”
Vi har historiskt sett två matkulturella regioner i Norden, en danskpåverkad som inkluderar Norge och Island och en svenskpåverkad som inkluderar Sverige och Finland; det är väldigt tydligt hur recept har brett ut sig efter de politiska gränserna. Ett mål med boken har varit att dokumentera och sätta nutidens flyktiga trender på pränt.
      ”Matkultur försvinner oerhört snabbt – missar man en generation så är det kört. Det finns inte längre några smakminnen kvar.”
Bara att höra Magnus prata om de många trådarna som han kände att han måste nysta upp innan boken kunde bli verklighet gör att jag sänder en tacksam tanke till den redaktör som två år efter mötet i London ringde upp och undrade var manuskriptet var, så här några veckor före deadline. Hade hon inte gjort det hade jag antagligen aldrig fått läsa boken.
      ”Jag svarade att jag hade en massa material och bilder – men att jag absolut inte var klar för att börja skriva än. Då talade hon om för mig att om jag inte började nu, så skulle jag aldrig bli färdig. Hon hade förstås rätt.”

NÄR BOKEN VÄL ÄR SLÄPPT ska Magnus ut på turné för att berätta om nordisk mat. Resan börjar i USA. På Fäviken är läget under kontroll med en erfaren köksstab som kan menyn utan och innan. Men sedan då? Jag undrar försiktigt om vi kanske får se en ny gren på Fäviken-trädet snart?
      ”Jag drömmer faktiskt inte alls om att öppna fler restauranger. Jag driver redan en. Det finns enklare och roligare sätt att tjäna pengar på än att öppna fler restauranger.”
Två exempel är charkuterifabriken i Undersåker, ”Sveriges minsta charkuteri”, och i förlängningen planerna att öppna en rad korvkiosker med produkterna därifrån – den första utanför Jämtland öppnar i december i köpcentret Ringen i Stockholm. Men Fäviken kommer också att utvecklas, både för att kunna ta emot fler gäster och för personalens skull.
      ”Från den 28 juli öppnar vi för lunch varje dag. Det är en långsiktig plan, mest för att jag vill kunna behålla min personal. Alla fast anställda kommer att gå på skift och jobba två kvällar, två luncher och en dag på kontoret. Då får de möjlighet att också ha ett familjeliv utanför restaurangen.” ■

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER #3: Krogkoll bortafronten, Köpenhamn

    WHITE PAPER #3: Krogkoll bortafronten, Köpenhamn

    Uppgradering på bredden – eller nedsippring på djupet

    WHITE PAPER #3: Vilket som — vi har aldrig ätit bättre i Köpenhamn. Visst har Köpenhamnskrogarna fått draghjälp av noma. Men nu har kvaliteten på topp och mellanklasskrogarna gjort staden till ett brett gastronomiskt resmål, med nyskapande mat i alla genrer och nivåer. Här är en lägesrapport från de köpenhamnska restaurangborden.

    Text: René Langdahl Jørgensen, översättning Lena Ilkjaer, foto Columbus Leth

    Lågkonjunktur? Inte här. Det är möjligt att nationalekonomerna pratar om kris och återhållsamhet bland konsumenterna, men för den som ser på den köpenhamnska restaurangscenen ur ett fågelperspektiv
    har den aldrig sett bättre ut. Den har blivit bredare, och genomsnittsnivån högre – och framför allt: Det har aldrig tidigare pratats och skrivits så mycket om den danska huvudstadens restauranger. Noma drar det stora internationella lasset, och får gastroturisterna att flockas i Köpenhamn. Nu kan den moderna, delvis återskapade och i synnerhet nyuppfunna, nordiska/danska maten hittas till priser som passar även den magraste krogbudget. Nomas trefaldiga förstaplats på världsrankingen och de sammanlagt fem åren på topp-tio, har tillsammans med Bocuse d’Or-guldet till Rasmus Kofoed skapat en pulserande restaurangmiljö i Köpenhamn, som under de två sista åren till och med har brett ut sig bland de etniska köken.


     

  • KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn

    KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn

    Köpenhamns nya kultkrog: Amass

    Nyskapande, egensinnigt och dogmfritt

    WHITE PAPER #4: Den redan före öppningen omsusade restaurang Amass i Köpenhamn, med Nomas före detta kökschef Matthew Orlando vid rodret, levererar. Här serveras mat som är dramatiskt enkel, hjärtskärande god och sensationell i sin tekniska precision. Smaker och influenser hämtas ofta långväga från, även om råvarorna kommer från närområdet. Amass har hittat ett helt eget tilltal. Och prisvärdet är i stort sett oslagbart.

    Lena Ilkjaer åt och skrev

    86 poäng, varav mat 35, service 22

    I ett före detta skeppsvarv på en ganska otillgänglig adress lockar Köpenhamns just nu mest intressanta, för att inte tala om prisvärda, restaurangupplevelse. Restaurang Amass drivs av Kalifornienfödde Matthew Orlando som efter fyra år som kökschef på Noma, och innan dess tre år hos Thomas Keller på Per Se, nu startar sin första restaurang i egen regi.
          Krogen har varit Köpenhamns stora foodie-snackis under hela våren och trots semester­tider har det varit fullsatt från öppningsdagen den 17 juli. Det är många, framför allt internationella gäster, som står på kö för att besöka ”the next big thing in Copenhagen” – gärna så fort som möjligt.


     

  • KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

    KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

    Svanesång på nynordiska

    WHITE PAPER #6: Danske superentreprenören och tillika gastro-filosofen Claus Meyer har ankrat upp med ett skepp fullastat med intressant gastronomi, tvärs över vattnet från Noma, vars före detta Chef med ansvar för gastronomisk innovation, Torsten Vildgaard, nu utmanar fäderneshuset i toppkrogen Studio. Med rötterna i det nynordiska avviker Vildgaard dramatiskt från några av dess bärande principer, framför allt kravet på ultralokala råvaror. Resultatet är – skrämmande bra.

    Lars Peder Hedberg åt och skrev

    92 poäng, varav mat 38, service 22

    Det är en av de bästa rätter jag har serverats – någonsin; i all sin exklusiva enkelhet en fulländad komposition, med textur- och smakdramaturgi på högsta nivå. En perfekt skedad klick Baeri-kaviar i botten av ett äggskalsfärgat lerfat och den lenaste tänkbara valnötsmjölk – skänkt ur lerkrus – som långsamt omfamnar den svarta klicken. Det är ett lika oväntat som fantastiskt möte, ett udda kärleksmöte. Utöver sina friska havsaromer har den sammetsmjuka kaviaren i sig en läckert smörig nötighet, återhållen sälta och en antydan till sötma, och den harmonierar förbluffande väl med den gräddiga valnötsmjölken med dess fruktiga toner och en liten retande bitterhet i eftersmaken. Det är en klockren fullpoängare, men också en rätt som stämmer till eftertanke.


     

  • WHITE PAPER #4: Din kropp rockar fett

    WHITE PAPER #4: Din kropp rockar fett

    WHITE PAPER #4: Är det ”goda” kolesterolet bara en myt? Och är fler­omättat numera bara näst bäst? Tycker du det är svårt att få grepp om alla stridande fraktioner inom islam, så är det inget mot hur komplicerade motsättningarna är inom fettforskningen. Oförsonliga läger bevakar svartsjukt sina sanningar — för där det finns skräck finns också pengar att tjäna.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Medan olivoljan ledset sinar på våra krogar så väller smörvågen fram i allt rikare variation och allt kaxigare självkänsla. Det är därkärnat, närkärnat och härkärnat, handkärnat och nykärnat – i stor smakbredd redan före eventuella smaksättningar. Smörets återtåg på borden speglar ett antal trender; allt från fokus på det ”nordiska”, hantverksmässiga och närhämtade till en allmän hyllning av gastronomisk njutning. Den massiva barriär av forskningsresultat som länge höll emot har nu börjat ge efter. Inom fettets värld är det är likna vid Berlinmurens fall.
          Fett som födoämne är mycket kontroversiellt. Här inte bara tvistar de lärde – de krigar. Inte minst på våra ledande medicinska lärosäten, med Karolinska Institutet i spetsen, har namnkunniga professorer och forskare barrikaderat sig djupt i skyttegravarna, och när det inte hettar till rejält i ord- och faktabataljerna så råder rena rama kalla kriget.


     

  • WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: De moderna toppkockarna är noga med att framhålla sin schyssta ledarstil, byggd på den demokratiska svenska modellen. Men verkligheten ute i de bästa restaurangköken är oftast en helt annan. Här råder en obönhörlig prestationskultur, där inget får gå fel. Felsteg hanteras heller inte med silkesvantar när mästerkocksegon, stjärnor och oftast krogens ekonomi står på spel. Bakom varje änglalik lagledare i kockskjorta döljer sig med nödvändighet ett kontrollfreak – och inte sällan kommer demonen fram.

    Text: Jonas Malmborg

    ”Självklart har jag blivit offentligt utskälld. Det var en del av vardagen på Fredsgatan 12. Melker körde med klassisk skrämseltaktik. I början mådde jag fysiskt dåligt varje dag jag skulle gå till jobbet. Men efter ett tag vande man sig.”
          ”Det var otroligt lärorikt att jobba hos Mathias Dahlgren. Samtidigt liknade det mer en religiös sekt än en arbetsplats. Det fanns inget annat i livet. De som inte hade samma inställning eller ifrågasatte platsade helt enkelt inte i köket.”
          ”Jonas psykade folk, inte bara för hur de presterade utan för rent personliga saker, som att de var feta och fula.”


     

  • WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Bitters fungerar ofta som cocktailens ryggrad, och hindrar smakerna att slå över i det banala. Dessutom passar de perfekt in i nostalgivågen och den sepiatonade drömmen om barscenen under förbudstiden. I New York har trenden gett utrymme för en rad nya bitterstillverkare som förser en ständigt törstande hipsterpublik med nya, riviga brygder. Vi har smakat.

    Text: Argot Murelius

    Hon är som en rivningskula som inte längre sitter fast vid kedjan, sjunger Tom Waits. Cocktailbitters kan vara lika onådiga som en skoningslös älskarinna och lika sträva som Waits skrovliga röst. Varsamt hanterade bjuder de dock på lustfyllda smekningar. New Yorks bartenders har lärt sig konsten att tämja denna konkubin, de skvätter numera bitters i var mans drink. Möt cocktailvärldens senaste passion!


     

  • WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #4: Det händer långt bortom lyxkvarteren. Och det puttrar rejält i grytorna, när en ny generation kockar definierar om det franska köket i riktning mot avspänt och roligt, ansvarsfullt och grönt. I de lite bortglömda kvarteren i nordöstra Paris tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, när hållbara supertrendiga néobistroer ligger vägg i vägg med dammiga copyshops och osorterade järnaffärer, som kvarteren är som charmigast.

    Text: Ebba Svennung

    Upptejpat i fönstret en liggande A4 med krogens namn; Abri, skrivet med ganska så små bokstäver. Man måste gå nära för att kunna läsa, och konstatera att det måste vara här. Men kan det verkligen vara här?
          Jodå, Abri är typexemplet på ett ställe det skrivs och pratas mycket om just nu i Paris. En ny generation kockar – och en ny generation gäster – håller andra saker högt än specialritade möbler för handväskor och obligatoriska sjötungor på menyn. Man söker sig till ställen där man kan vara sig själv och må bra, där man lagar mat och serverar vin som producerats med varligare händer av människor som tänker längre än tallrikskanten räcker. Ställen dit gästerna kommer för att överraskas snarare än imponeras och där stjärnor rent ut sagt känns omodernt. De här krogarna kallas i Frankrike för néobistroer och de växer som svampar ur jorden just nu i Paris. I de länge förbisedda kvarteren i nordöst tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, som kvarteren är som charmigast.


     

  • WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Det är nu på hösten som vår nationalknöl når sin högsta potential. Potatisbranschens smakbeskrivningar som ”smak av liten frysärta” lämnar dock en del övrigt att önska för den gastronomiskt nyfikne potatisätaren. Men det finns hopp – tack vare hängivna odlare som skånska Larsviken.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Att potatis är en säsongvara, det vet vi ju alla utifrån den hysteri vi kan betrakta – och ibland deltar i – i samband med färskpotatisens premiär varje senvår och försommar.
          Utländska observatörer skakar på huv-udet när de ser oss galna svenskar gladeligen langa upp 3-400 kr kilot för de första späda primörerna med blott antydan till skal. Primörpotatis är också den korrekta benämningen på denna delikatess, som hetsas fram under delvis artificiella betingelser för att möta efterfrågan från oss läckergommar som uppskattar den säregna sötman och smältande mjälla texturen i de ofullgångna spädisarna. Färskpotatis kallas egentligen all potatis som skördas och säljs före sista september, men i vissa landsändar slutar man använda begreppet efter midsommar och talar då istället om nypotatis eller sommarpotatis.


     

White Guide Presentkort Stockholm Gas iZettle

Sidan har flyttat

Se innehållet på vår nya hemsida.
eller vänta kvar så skickas du vidare..