Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: En ny dimension

White PAPER: En ny dimension
1 jun 2017

Idag kan en 3D-printer för mat leverera selfies i marsipan, göra pannkakor i form av en golden retriever eller dinosauriekex av spenat. Imorgon kanske den styr hela ditt kök. Det är bara ett par detaljer som måste lösas först. Som att lära den att laga mat.

Text: Lena Ilkjær
Publicerad i White PAPER #1 2017
Foto: 3D Systems

År 2030 kommer 80 procent av all mat som serveras på restaurang att skrivas ut på en 3D-printer. Har du skrivit om detta?” Så löd det uppfordrande sms:et från min bror, författat från åskådarbänken på en teknikkonferens, och jag fick skamset erkänna att nej, det hade jag inte gjort. Eller ens haft lust med. Kanske för att konceptet ”3D-food-printer” de senaste fem åren har slängts in i en bisats lite här och var i allehanda trendspaningar utan att det direkt framgår vad den stora revolutionen skulle innebära. Och dessutom: vaddå printa mat? Av vad? Bilder av hittepåmat av puré och printers modell Nespresso poppar omedelbart upp i huvudet – inte direkt någon våt dröm för hängivna matlagare.

Ett antal youtubevideos och nördiga teknik-podcasts senare är jag mindre säker på min sak. Se förbi dagens något begränsade användningsområden så börjar möjligheterna faktiskt att uppenbara sig.

”Jag är inte intresserad av att få folk att äta ännu mer processad mat. Tvärtom. Hela poängen med en 3D-printer är i förlängningen att hjälpa människor att laga näringsrik mat från grunden”, säger Lynette Kucsma när jag ringer upp henne på kontoret i Barcelona. Hon är grundare till hajpade företaget Natural Machines som precis är i startgroparna för att släppa sin första 3D-printer, Foodini, på marknaden.

”Vår maskin levereras med tomma och påfyllningsbara kapslar just för att uppmuntra folk att fylla dem med riktiga ingredienser. När jag säger att jag jobbar med 3D-printers för mat reagerar många negativt – för att inte tala om alla arga mejl vi fick från Italien när vi printade en pizza. De menade att en pizza är hur enkel som helst att laga och att det inte fanns någon anledning att ändra på den. Men titta i kyldisken i närmaste matbutik och räkna fryspizzorna. Uppenbarligen är det många som varken kan eller hinner baka själva. Är det då inte bättre att printa ut den hemma i köket med ingredienser du själv har valt och utan alla tillsatser som följer med i färdigmaten”, frågar hon retoriskt. Den amerikanskt vältaliga veganen arbetade tidigare i smartphone-branschen och bevittnade hur den tekniken exploderade. Hon tror att samma typ av teknikrevolution kommer att ske i köken.

”Det är när vi kopplar ihop 3D-printerns möjligheter med The Internet of Things som det blir riktigt intressant. Tänk att du varit ute och sprungit fem kilometer på morgonen, din träningsklocka meddelar printern dina data från löpningen varpå den anpassar ditt näringsintag i förhållande till vad du har förbrukat. Eller så får den ett meddelande att det där spenatpaketet längst bak i din uppkopplade kyl snart blir dåligt och föreslår ett lämpligt recept till middag. Det är en helt ny värld av anpassad mathållning som öppnar sig.”

Foodini-maskinen finns idag i en testversion i ett fåtal test- och proffskök – de första riktiga maskinerna kommer om allt går väl att börja säljas till sommaren, tror Kucsma. Men innan det kan bli tal om ett brett genombrott återstår att besegra ett mycket viktigt tekniskt hinder: Foodini, precis som alla andra matprinters, kan inte laga mat.

Trots komplexiteten i att bygga en 3D-printer som ens kan producera ”rå” mat är det närmast en mardröm att föreställa sig alla tekniska problem i att också inkludera tillagningsprocessen.
Den grundläggande principen bakom de här första 3D-printrarna på marknaden är ändå ganska enkla att förstå. Grovt förenklat består själva innanmätet i printern av en rad kapslar (tänk spritspåsar) med olika innehåll som enligt ett förutbestämt program (tänk CAD-ritning) med hjälp av tryck pressar ut en massa (tänk marsipan, pastadeg eller hummus) enligt lager-på-lager principen och därmed ”bygger upp” en tredimensionell produkt – exempelvis en raviolikudde, ett brudpar att toppa bröllopstårtan med eller, för all del, en pizza. Storleken på munstycket styr vilken konsistens din mat kan ha – med en större öppning kan du ha tjockare massa men begränsar i gengäld möjligheterna för finlir. Det finns också matprinters som printar med hjälp av pulver och laser, men de är ganska begränsade till sockerkreationer.

När du väl har din pasta eller pizza klar får du snällt grädda eller koka den på traditionellt vis. Än så länge.
”Vi arbetar just nu intensivt med en ny version som kommer att kunna tillaga maten. Idag handlar 3D food printing mest om att forma mat – vilket framför allt kockar och konditorer tycker är superspännande eftersom de kan skapa geometriskt uppbyggda former som helt enkelt inte är möjliga att göra för hand. Men det kommer inte att räcka till för att den vanliga konsumenten ska vara intresserad av att köpa en. Vi har kommit väldigt långt med vår tekniska lösning för tillagning, men är inte framme riktigt än”, säger Kucsma. Jag pressar henne för att få ett tidsperspektiv.
”Det är omöjligt att sätta en absolut tidsram på den här typen av innovationer. Men mikrovågsugnen uppfanns på 60-talet och nådde 90 procent marknadspenetration på 30 år. Jag tror att 3D-printern kommer att halvera den tiden eftersom vi är mycket mer öppna för ny teknik idag. Om 10–15 år misstänker jag att det står en 3D-printer i de allra flesta kök, och att den har övertagit många av de funktioner som andra köksmaskiner har haft tidigare.”

Nu ligger det liksom i Lynette Kucsmas intresse att vi köper printers – så jag ringer vidare, till Luis Rodriguez i New York. Han driver tillsammans med en kollega portalen 3DigitalCooks.com, ett slags community för den förvånansvärt stora mängd entusiaster som gillar att experimentera med att bygga (eller hacka) sina egna printers. Barcelonafödde Rodriguez är från början elektroingenjör och möbelsnickare och halkade in på matprintande av en slump.

”Jag var arbetslös och experimenterade med att bygga 3D-printers på min fritid.
Plast och metall att fylla dem med är dyrt – men jag upptäckte att det finns mängder av spännande, och billigt, material att jobba med i en vanlig mataffär”, berättar han. Han började dela sina erfarenheter online vilket senare bland annat ledde till två års jobb hos olika printerföretag, numera är han frilansande konsult.

”Det häftiga med att arbeta med mat är att det ger en omedelbar kontakt med människor. På stora printermässor finns tio tusen plastgrunkor men alla flockas kring vårt lilla bord där vi printar ut kex… När jag väl hade börjat experimentera blev det närmare en besatthet.”
Rodriguez tror på 3D-printern som en framtida kökspryl, men är noga med att påpeka att man inte ska förblindas av säljsnacket.

”Det största problemet idag, förutom tillagningen och att det tar lång tid att printa mat, är pedagogiskt. Mat- och restaurangbranschen är ingen tech-bransch och även om verktygen finns så är det få som kan eller vill lägga tid på att lära sig ett CAD-program för att göra bakverk i nya former. Jag har visat printrar för många kockar och det finns idag ett stort gap mellan deras idéer och vad printern faktiskt kan göra. Deras kunskap sitter i händerna och det tar tid att omvandla den, för 30 år sedan spelade musikerna med fingrarna – idag gör många istället musik på datorn. Det är den typen av omställning. Jag är den förste att tala om möjligheterna med att printa mat – men det är många reportrar som ringer mig och frågar när man kan trycka på en knapp och få fram en broccoli… Svaret är att jag tror att den dagen kommer – men innan dess kommer vi antagligen att ha koloniserat världsrymden.”

För den som inte kan sin Star Trek finns det en fiktiv apparat som alla som jobbar med att utveckla printad mat hatar. Sök upp ”Star Trek Replicator” på Youtube så får du se varför. I nästan vartenda reportage om matprinting refereras till denna science fiction-mirakelmaskin som enligt Wikipedia fungerar genom att ”sönderdela oönskade föremål till molekyler som sedan kan återanvändas i skapandet av nya föremål” – kort sagt kan rymdskeppsbesättningen bara leverera sin beställning och vips dyker ett fat med ”pan fried catfish” upp ur tomma intet. Trots att närmaste catfish är 130 ljusår bort berättas att maskinen kan återskapa den eftersom ”fiskens arvsmassa finns lagrat i skeppets centraldator”. Fiffigt, onekligen. Och djupt otacksamt för den ingenjör som efter åratals slit är ganska nöjd med att ha byggt en apparat som pressar ut potatismos i geometriska former.

”Just nu är 3D-printing vansinnigt hypat, det är ett buzzword som gör att alla vill investera. Men hittills har många begränsat sig till att tänka ’jag har en teknologi – låt oss hitta mat som fungerar att pressa igenom min printer’. Så har jag också tänkt förut, men på senare tid har jag vänt på begreppen och istället utgått ifrån vilken mat jag vill laga och sedan leta efter tekniken för det. Det kan lika gärna vara något som hyvlar eller maler istället för att pressa med tryck. Min stora dröm är att hitta en teknik som kan återskapa texturer, som att printa ett bröd med ett krispigt yttre lager och ett mjukt inre”, säger Rodriguez som precis som Lynette Kucsma tror att hälsoaspekterna i kombination med big data-insamling kommer att göra 3D-mat intressant för många i framtiden.

”Tänk om vi om 20–25 år genom printrarna kan följa vad folk faktiskt äter över ett spann av flera år – och kan koppla det till deras hälsa. Då snackar vi big, big data! Google vet allt om oss idag, men inte vad vi äter, med den här typen av data kan vi skräddarsy måltider med rätt näring för olika människor – bara inom sjukvården skulle det vara en revolution.”
Men när får vi se printers i folks kök?
”Haha, jag har fyra-fem printrar hemma så du frågar fel person!”

Okej, låt oss fråga en av de få i Skandinavien som faktiskt har en 3D-printer. Inte i sitt eget kök, märk väl, men ändå. Hanne Bak Jensen arbetar som Application Scientist på Arla Food Ingredients i Århus. Rent praktiskt arbetar hon med vassle, och att utforska vilka möjligheter den har att ersätta tillsatser som exempelvis emulgerings- och stabiliseringsmedel i exempelvis mejeriprodukter, bakverk och desserter.
”Anledningen till att vi har skaffat en 3D-printer till vårt labb är mest för att hålla oss à jour med vad som händer på den marknaden och ligga i framkant när det gäller att ta fram produkter som fungerar att printa. Det vi hittills har gjort är att testa om olika typer av produkter avsedda för 3D-print kan bli bättre med tillsats av vassle. Vi har till exempel gjort en cheesecake som blev väldigt bra”, berättar hon.
Även om matprintrevolutionen inte precis kommer att ske imorgon förutser Bak Jensen en möjlig produktnisch.
”Trenden har i flera år gått mot att folk vill ha så naturliga produkter som möjligt. Om 3D-printern slår igenom kommer det att finnas en marknad för kapslar till dem, och där har vi en möjlighet att bidra till kapslar med ”clean label” eftersom vi arbetar med en naturlig produkt. Jag vet att flera stora firmor har investerat i printerprototyper så det är en teknologi som många tror på. Om sedan teknologin slår igenom eller inte beror nog på om den lyckas underlätta vardagen för en vanlig familj, och om den kan göras enkel och rolig att använda.”

Printa din pizza. Foto: Beehex.

Att döma av alla uppstartsföretag runt om i världen är tekniken i alla fall på väg att explodera – inte minst tack vare alla pågående experiment med att printa funktionella organ för transplantation med hjälp av labbodlade celler. Forskningen på proteinområdet gör också att många söker efter aptitliga sätt att paketera exempelvis insektsmjöl. Stora aktörer just nu på marknaden är ovan nämnda Foodini, 3D Systems vars ChefJet kan göra extremt avancerade geometriska sockerkreationer, BeeHex som gör en printer specialiserad på pizza (ursprungligen på uppdrag av NASA) och Bocusini (japp, döpt efter chef Paul i Lyon) som ger dig möjligheten att scanna in dig själv och din tillkommande med en iPad och senare få ut en 3D-version i marsipan av er själva att toppa tårtan med.
Tja, något ska man ju bränna budgeten på.

Givetvis teamar många printföretag upp med kända kockar och matprofiler för att skapa buzz kring tekniken, och eventföretaget Food Ink bland annat gjort en uppmärksammad pop up-restaurangturné i samarbete med holländska 3D-printerföretaget ByFlow och Foodini. Middagarna marknadsförs med att allt, inklusive ätredskap och porslin, mat och möbler är producerat av 3D-printers (även om bilderna avslöjar en och annan tomat på tallrikarna).

Mindre aktörer finns det gott om, och för att bara nämna några spännande innovationer finns matdesignern Chloé Rutzerveld i Nederländerna som i samarbete med printerföretaget TNO skapat en ännu inte realiserad projektplan för att printa ”ätbara ekosystem” i form av en struktur som innehåller fröer, svampsporer och jäst som på några dagar utvecklas till ätbara groddar och svampar. PankakeBot är en pannkaksprinter som upphovsmannen, bosatt i Norge, bland annat använder i skolor för att undervisa barn om teknik på ett roligt sätt. I USA kan du beställa egendesignade vingummin från Magic Candy Factory. I Holland skapar Daniel Wilkens på Message in a Cake sockerkakor som avslöjar hemliga meddelanden när man skär i dem och den som vill vara med att knäcka nöten att 3D-printa hamburgare ska söka upp open source-projektet BotBQ som har detta som sitt ultimata mål.

Det återstår alltså att se om det står en 3D-printer i mitt kök om tio år. Eller om mitt tretton år äldre jag tycker att det är helt normalt att krogmat levereras via skrivare. Lägg på 5 år för marknadsföringsprat och dra bort två för okända innovationer så landar vi i 2033 – pan fried catfish anyone?

Här hittar du matprinters

Foodini – mikrovågsugnens utmanare
www.naturalmachines.com

3D Systems (ChefJet Pro) – framför allt socker
https://www.3dsystems.com/culinary/culinary-lab

Bocusini – marsipan och choklad
http://www.bocusini.com/

Message in a Cake – designade sockerkakor
http://www.messageinacake.de/

Bee Hex - pizza
http://beehex.com/

PankakeBot - pannkakor
http://www.pancakebot.com/

Magic Candy Factory - vingummi
http://magiccandyfactory.com/

Projektet Edible Growth
http://www.chloerutzerveld.com/edible-growth-2014

Luis Rodriguez community för 3D-matentusiaster
http://3digitalcooks.com

Food Ink – 3D-pop up-krog
http://foodink.io/

Bot BQ - hamburgare
http://botbq.org/

 

Mer långläsning

  • KROGKRITIK: Fäviken Magasinet, Järpen

    KROGKRITIK: Fäviken Magasinet, Järpen

    NYTESTAT: Nilsson kackar i eget bo

    Tillbaka på gården efter en tvåårig världsturné i gastroglamourens tecken har Magnus Nilsson laddat om rejält. Efter en hagelstorm av smak- och konsistensupplevelser som ägg i fårskitsaska, treårig sill, mousseline på lupin, skogens drottning i kombination med snårskogs-Barolo och slutligen knockad av hemkört gårdssnus vacklar White PAPERS utsände från bordet. När krutröken skingrats står en sak lysande klar; i Nilssons fäbodsuniversum återfinns några av Sveriges största gastronomiska upplevelser just nu.

    Lars Peder Hedberg åt och skrev

    94 poäng, varav mat 39, service 23.

    Jag hamnar bredvid henne på flighten från New York. Hon ska till Faaaviken och äntligen få pröva Magnus Nilsons trollkonster, och har ett plan stående på Bromma, som hon chartrat för att flyga upp.
          Bromma? Varför inte flyga från Arlanda, där vi landar? Och varför chartra när det går tiotalet reguljära flighter om dagen till Östersund? Jaså, det visste hon inte. Men Faaaaviken ligger ju i ödemarken? Nja, de sista milen måste man ta sig med bil men annars är det inte svårt att ta sig till Jämtland.
          Hon är inte den typiska foodien, snarare en gyllene stjärnkocks-groupie. Hon mailar mig några dagar senare. Hon är besviken. Inte på upplevelsen av mat och miljö, den nämner hon inte ens, utan på att Magnus Nilsson inte var där. Det var i första hand mötet med den unge legendaren som lockat.
          Succén kan vara din värsta fiende. För Magnus Nilsson gick det rasande fort att flytta sig från ”the fame of game” till ”the game of fame.” Efter att ha solat sig i glansen av sin tilltagande världsberömmelse och glassat världen runt på alla tänkbara och otänkbara gastroevenemang under de senaste två åren, insåg Nilsson en bit in på hösten att han nog måste tillbaka till gården där allt började. Det var klokt. Även om toppskiktet i den trendigare världsgastronomin är den globala byn inkarnerad och det internationella foodienätverket måste underhållas och ibland smörjas, så krävs också ständig utveckling av den egna prestationen. Konkurrensen står inte stilla precis. Med sitt ultralokala råvarufokus och sin högprofilerade matlagningsfilosofi löper Magnus Nilsson liten risk att bli kopierad, men foodieetablissemanget är otroget och kräver hela tiden nya sensationer. Nilsson förstod att han måste få fokus på kärnverksamheten igen, som det heter i näringslivet, ta sin gastronomi vidare.


     

  • WHITE PAPER #3: Krogkoll bortafronten, Köpenhamn

    WHITE PAPER #3: Krogkoll bortafronten, Köpenhamn

    Uppgradering på bredden – eller nedsippring på djupet

    WHITE PAPER #3: Vilket som — vi har aldrig ätit bättre i Köpenhamn. Visst har Köpenhamnskrogarna fått draghjälp av noma. Men nu har kvaliteten på topp och mellanklasskrogarna gjort staden till ett brett gastronomiskt resmål, med nyskapande mat i alla genrer och nivåer. Här är en lägesrapport från de köpenhamnska restaurangborden.

    Text: René Langdahl Jørgensen, översättning Lena Ilkjaer, foto Columbus Leth

    Lågkonjunktur? Inte här. Det är möjligt att nationalekonomerna pratar om kris och återhållsamhet bland konsumenterna, men för den som ser på den köpenhamnska restaurangscenen ur ett fågelperspektiv
    har den aldrig sett bättre ut. Den har blivit bredare, och genomsnittsnivån högre – och framför allt: Det har aldrig tidigare pratats och skrivits så mycket om den danska huvudstadens restauranger. Noma drar det stora internationella lasset, och får gastroturisterna att flockas i Köpenhamn. Nu kan den moderna, delvis återskapade och i synnerhet nyuppfunna, nordiska/danska maten hittas till priser som passar även den magraste krogbudget. Nomas trefaldiga förstaplats på världsrankingen och de sammanlagt fem åren på topp-tio, har tillsammans med Bocuse d’Or-guldet till Rasmus Kofoed skapat en pulserande restaurangmiljö i Köpenhamn, som under de två sista åren till och med har brett ut sig bland de etniska köken.


     

  • KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn

    KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn

    Köpenhamns nya kultkrog: Amass

    Nyskapande, egensinnigt och dogmfritt

    WHITE PAPER #4: Den redan före öppningen omsusade restaurang Amass i Köpenhamn, med Nomas före detta kökschef Matthew Orlando vid rodret, levererar. Här serveras mat som är dramatiskt enkel, hjärtskärande god och sensationell i sin tekniska precision. Smaker och influenser hämtas ofta långväga från, även om råvarorna kommer från närområdet. Amass har hittat ett helt eget tilltal. Och prisvärdet är i stort sett oslagbart.

    Lena Ilkjaer åt och skrev

    86 poäng, varav mat 35, service 22

    I ett före detta skeppsvarv på en ganska otillgänglig adress lockar Köpenhamns just nu mest intressanta, för att inte tala om prisvärda, restaurangupplevelse. Restaurang Amass drivs av Kalifornienfödde Matthew Orlando som efter fyra år som kökschef på Noma, och innan dess tre år hos Thomas Keller på Per Se, nu startar sin första restaurang i egen regi.
          Krogen har varit Köpenhamns stora foodie-snackis under hela våren och trots semester­tider har det varit fullsatt från öppningsdagen den 17 juli. Det är många, framför allt internationella gäster, som står på kö för att besöka ”the next big thing in Copenhagen” – gärna så fort som möjligt.


     

  • KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

    KROGKRITIK: Studio, Köpenhamn

    Svanesång på nynordiska

    WHITE PAPER #6: Danske superentreprenören och tillika gastro-filosofen Claus Meyer har ankrat upp med ett skepp fullastat med intressant gastronomi, tvärs över vattnet från Noma, vars före detta Chef med ansvar för gastronomisk innovation, Torsten Vildgaard, nu utmanar fäderneshuset i toppkrogen Studio. Med rötterna i det nynordiska avviker Vildgaard dramatiskt från några av dess bärande principer, framför allt kravet på ultralokala råvaror. Resultatet är – skrämmande bra.

    Lars Peder Hedberg åt och skrev

    92 poäng, varav mat 38, service 22

    Det är en av de bästa rätter jag har serverats – någonsin; i all sin exklusiva enkelhet en fulländad komposition, med textur- och smakdramaturgi på högsta nivå. En perfekt skedad klick Baeri-kaviar i botten av ett äggskalsfärgat lerfat och den lenaste tänkbara valnötsmjölk – skänkt ur lerkrus – som långsamt omfamnar den svarta klicken. Det är ett lika oväntat som fantastiskt möte, ett udda kärleksmöte. Utöver sina friska havsaromer har den sammetsmjuka kaviaren i sig en läckert smörig nötighet, återhållen sälta och en antydan till sötma, och den harmonierar förbluffande väl med den gräddiga valnötsmjölken med dess fruktiga toner och en liten retande bitterhet i eftersmaken. Det är en klockren fullpoängare, men också en rätt som stämmer till eftertanke.


     

  • WHITE PAPER #4: Din kropp rockar fett

    WHITE PAPER #4: Din kropp rockar fett

    WHITE PAPER #4: Är det ”goda” kolesterolet bara en myt? Och är fler­omättat numera bara näst bäst? Tycker du det är svårt att få grepp om alla stridande fraktioner inom islam, så är det inget mot hur komplicerade motsättningarna är inom fettforskningen. Oförsonliga läger bevakar svartsjukt sina sanningar — för där det finns skräck finns också pengar att tjäna.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Medan olivoljan ledset sinar på våra krogar så väller smörvågen fram i allt rikare variation och allt kaxigare självkänsla. Det är därkärnat, närkärnat och härkärnat, handkärnat och nykärnat – i stor smakbredd redan före eventuella smaksättningar. Smörets återtåg på borden speglar ett antal trender; allt från fokus på det ”nordiska”, hantverksmässiga och närhämtade till en allmän hyllning av gastronomisk njutning. Den massiva barriär av forskningsresultat som länge höll emot har nu börjat ge efter. Inom fettets värld är det är likna vid Berlinmurens fall.
          Fett som födoämne är mycket kontroversiellt. Här inte bara tvistar de lärde – de krigar. Inte minst på våra ledande medicinska lärosäten, med Karolinska Institutet i spetsen, har namnkunniga professorer och forskare barrikaderat sig djupt i skyttegravarna, och när det inte hettar till rejält i ord- och faktabataljerna så råder rena rama kalla kriget.


     

  • WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: De moderna toppkockarna är noga med att framhålla sin schyssta ledarstil, byggd på den demokratiska svenska modellen. Men verkligheten ute i de bästa restaurangköken är oftast en helt annan. Här råder en obönhörlig prestationskultur, där inget får gå fel. Felsteg hanteras heller inte med silkesvantar när mästerkocksegon, stjärnor och oftast krogens ekonomi står på spel. Bakom varje änglalik lagledare i kockskjorta döljer sig med nödvändighet ett kontrollfreak – och inte sällan kommer demonen fram.

    Text: Jonas Malmborg

    ”Självklart har jag blivit offentligt utskälld. Det var en del av vardagen på Fredsgatan 12. Melker körde med klassisk skrämseltaktik. I början mådde jag fysiskt dåligt varje dag jag skulle gå till jobbet. Men efter ett tag vande man sig.”
          ”Det var otroligt lärorikt att jobba hos Mathias Dahlgren. Samtidigt liknade det mer en religiös sekt än en arbetsplats. Det fanns inget annat i livet. De som inte hade samma inställning eller ifrågasatte platsade helt enkelt inte i köket.”
          ”Jonas psykade folk, inte bara för hur de presterade utan för rent personliga saker, som att de var feta och fula.”


     

  • WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Bitters fungerar ofta som cocktailens ryggrad, och hindrar smakerna att slå över i det banala. Dessutom passar de perfekt in i nostalgivågen och den sepiatonade drömmen om barscenen under förbudstiden. I New York har trenden gett utrymme för en rad nya bitterstillverkare som förser en ständigt törstande hipsterpublik med nya, riviga brygder. Vi har smakat.

    Text: Argot Murelius

    Hon är som en rivningskula som inte längre sitter fast vid kedjan, sjunger Tom Waits. Cocktailbitters kan vara lika onådiga som en skoningslös älskarinna och lika sträva som Waits skrovliga röst. Varsamt hanterade bjuder de dock på lustfyllda smekningar. New Yorks bartenders har lärt sig konsten att tämja denna konkubin, de skvätter numera bitters i var mans drink. Möt cocktailvärldens senaste passion!


     

  • WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #4: Det händer långt bortom lyxkvarteren. Och det puttrar rejält i grytorna, när en ny generation kockar definierar om det franska köket i riktning mot avspänt och roligt, ansvarsfullt och grönt. I de lite bortglömda kvarteren i nordöstra Paris tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, när hållbara supertrendiga néobistroer ligger vägg i vägg med dammiga copyshops och osorterade järnaffärer, som kvarteren är som charmigast.

    Text: Ebba Svennung

    Upptejpat i fönstret en liggande A4 med krogens namn; Abri, skrivet med ganska så små bokstäver. Man måste gå nära för att kunna läsa, och konstatera att det måste vara här. Men kan det verkligen vara här?
          Jodå, Abri är typexemplet på ett ställe det skrivs och pratas mycket om just nu i Paris. En ny generation kockar – och en ny generation gäster – håller andra saker högt än specialritade möbler för handväskor och obligatoriska sjötungor på menyn. Man söker sig till ställen där man kan vara sig själv och må bra, där man lagar mat och serverar vin som producerats med varligare händer av människor som tänker längre än tallrikskanten räcker. Ställen dit gästerna kommer för att överraskas snarare än imponeras och där stjärnor rent ut sagt känns omodernt. De här krogarna kallas i Frankrike för néobistroer och de växer som svampar ur jorden just nu i Paris. I de länge förbisedda kvarteren i nordöst tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, som kvarteren är som charmigast.


     

  • WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Det är nu på hösten som vår nationalknöl når sin högsta potential. Potatisbranschens smakbeskrivningar som ”smak av liten frysärta” lämnar dock en del övrigt att önska för den gastronomiskt nyfikne potatisätaren. Men det finns hopp – tack vare hängivna odlare som skånska Larsviken.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Att potatis är en säsongvara, det vet vi ju alla utifrån den hysteri vi kan betrakta – och ibland deltar i – i samband med färskpotatisens premiär varje senvår och försommar.
          Utländska observatörer skakar på huv-udet när de ser oss galna svenskar gladeligen langa upp 3-400 kr kilot för de första späda primörerna med blott antydan till skal. Primörpotatis är också den korrekta benämningen på denna delikatess, som hetsas fram under delvis artificiella betingelser för att möta efterfrågan från oss läckergommar som uppskattar den säregna sötman och smältande mjälla texturen i de ofullgångna spädisarna. Färskpotatis kallas egentligen all potatis som skördas och säljs före sista september, men i vissa landsändar slutar man använda begreppet efter midsommar och talar då istället om nypotatis eller sommarpotatis.


     

White Guide Presentkort