Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: Sista måltiden på Noma

14 apr 2017

Noma has left the building – och för första och sista gången publicerar White PAPER en recension av en stängd restaurang.

Text: Lena Ilkjær och Linda Dahl
Publicerad i White PAPER #1 2017

DET VILAR EN KÄNSLA AV UPPSLUPPEN OTÅLIGHET över matsalen, stegen är lätta och varenda medarbetare tycks brinna av lust att berätta om vad som finns på tallriken. Vi är på Noma, den sista månaden som den världsberömda krogen håller öppet, och det är plattan i mattan hela vägen in i kaklet. Vi hade inte förväntat oss mindre.

Precis som vanligt har vi denna krispigt soliga vinterdag hälsats välkomna av en taggad köksbrigad som samlas vid hovmästarpulpeten för att samstämmigt hälsa ”welcome!”. Det är en viktig pusselbit i Nomaupplevelsen. Det är möjligt att det här gänget under ytan är hur stressade som helst – men det där ögonblicket av total närvaro och gästfrihet är oefterhärmligt avväpnande. Här finns det som med ett danskt uttryck kallas ”overskud”, på svenska skulle det översättas med ”överskott” – underförstått av energi. Alla som kliver in på Noma är en VIP, och det många förstagångsbesökare tar med sig härifrån är just känslan av att bli välkomnad – ja faktiskt närmast omfamnad – av ett av världens mest dedikerade matsals- och köksteam.

Han har oss redan vid den tredje serveringen. Inte för att den inledande myrmarksdoftande hjortronbuljongen med fjolårets nyponrosor (ett nordiskt gastronomiskt nationalepos om ett sådant kan fångas i en soppa) inte är minnesvärd. Eller för att det urgröpta discoveryäpplet gör oss besvikna. Det är fyllt med små äppelkulor och citronverbena i en häpnadsväckande nyansrik buljong på ”svarta äpplen” som med samma teknik som när man gör svart vitlök har karamelliserats i två veckor. Men. Sedan kommer den råa, söta, nyslaktade pilgrimsmusslan från Rodrick Sloan i Tromsø, och vi släpper garden totalt. Munkänslan är krämigt lenklistrig med ett aningen krunchigt tuggmotstånd. Det är en trestegsraket av skaldjurssötma: den närmast genomskinliga och osannolikt intensiva buljongen på blåmusselvatten, musselmuskeln med sin bråddjupa sötma och så den påpenslade karamellen, gjord på bland annat pilgrimmarens lever, nedkokt gurkjuice och brynt smör. Det är lent, sött, nötigt maffigt för att till sist avslutas med en havsbris. Om det finns en pilgrimsmussla i världen to die for, så är det tveklöst denna.

DEN 28 FEBRUARI STÄNGDE den här gastronomiska vallfärdsorten för gott. Med sin vanliga känsla för tajming och PR meddelade René Redzepi redan i september 2015 världen att det var flyttplaner på gång och sedan dess har ryktena inte slutat surra. Vi luskar förstås. Försöker få den för dagen avslappnade och glade tischa-klädde kocken att avslöja mer, men hugger i sten. Vad ska det bli av den nuvarande lokalen? ”Det vet jag inte
än men vi pratar med ett par intresserade kockar, jag vill hitta rätt person att överlåta till, som verkligen brinner för att öppna en folklig krog och inte fine dining förklädd i avslappnad kostym.” Och vad händer ute på Refshaleøen? ”Vi bygger för fullt och jag tror att vi kommer att öppna innan årsskiftet. Vi har fått massor av förfrågningar från press att följa processen men vi har sagt nej till allt.” Nåväl. Vi får i alla fall reda på att den planerade flytande odlingen nog inte riktigt hinner bli klar. Och den blir kanske heller inte flytande. Men vad som annars händer i den gigantiska, graffitibemålade övergivna byggnaden på gränsen till Christiania får vi fortsätta gissa oss till ett tag.

SOM ETT GASTRONOMISKT SWAT-TEAM har Redzepi & co de senaste tre åren ryckt ut för att gräva djupare i olika länders mylla än vad de egna kulturerna har vågat. Eller, i Japans fall, tyckt varit nödvändigt. Nomas tredje pop up ska ske i det land som Redzepi tycks älska nästan ännu högre än sitt Skandinavien och som han återvänder till år efter år. Gästspelet i Tulum i Mexiko blir något helt annat än i Tokyo och Sydney, där man ändå har varit trogen finkrogspubliken. Nu ska det istället serveras mat på en strand, och jobbas i ett kök utan el. Vi frågar den alltid lika propre sommelieren Mads Kleppe om han kommer att dra på sig bermudashorts och flipflops på jobbet? Han ser lätt tagen ut vid tanken. Nja, riktigt så avslappnat blir det kanske inte ändå. Och just där krogen ligger är marken mer cementartad än sandig ... och flipflops är inte direkt bra som arbetsskor.

MEN KANSKE SANDALER, funderar han försiktigt. Det är faktiskt just på vinsidan som de olika gästspelen märks av mest här hemma i Köpenhamn, efter Japan fick vi sake, och efter uppehållet i Australien har Kleppe bland annat kommit hem med en smårökigt fruktig naturlig chenin blanc från Tom Shobbrook i Barossa. Han serverar den till en intensivt söt kungskrabba som pocherats med rökt smör och serveras enkelt (med Noma-mått mätt) med droppar av fermenterad nyponrosolja och en sås gjord på garumgravade äggulor som bakats i fermenterad biffjuice och sedan mixats. Till detta varsamt tillberedda lökskålar i vars yttersta spetsar ivriga kökspraktikanter pincettanbringat lavendelknoppar. Rätten är, understöttad av vinet, ett asketiskt lyckokast där ytterst få komponenter låter råvaran glänsa.

ATT KÖKET GENOM SINA TOLV ÅR på toppen lärt sig när saker ska krånglas till och när de ska hållas enkla är uppenbart. De två skivorna med ett och ett halvt-åriga lagrade fiskromssäckar (öring och piggvar) serveras enkom med en spetsig gren som gaffel och en klutt vispgrädde, men de ampra och salta närmast kolaaktiga små romskivorna knockar oss icke desto mindre med sälta, umami och rysframkallande (både positiva och negativa) toner av bildäck, avgaser och – är det? Jo. Ananas. Vi tillåts inte spekulera länge över hur torkade skägg kan smaka ananas innan en annan åldring bärs in. Det är Nomas ikoniska bröd, fortfarande bakat av samma surdegsmamma som när de öppnade, och som nu – äntligen – levererar det bästa brödet i Nomas historia, får vi veta.

Vi håller med.

INGET NOMABESÖK UTAN GEGG. René Redzepi har en gång berättat att hans bästa kyckling någonsin var den han som barn åt med fingrarna i Makedonien tillsammans med familj och vänner – och i varje meny på Noma tycks det ingå något moment av fingermat som tar ner hela cirkusen till en ytterst konkret nivå. Vi förlorar oss i kluvna, gigantiska färöiska havskräftor, och det kräver sitt pill att med hjälp av de halverade klorna gräva ut varje uns av det söta, smörigt feta köttet som blandats ihop med kräftans innanmäte och gratinerats.

Nästa rätt har hängt med ett tag men är inte mindre sensationell för det. Praktikantbrigaden har denna gång fått pilla fröna ur bokkottar, som rostats och serveras som
ett nötigt tillbehör till kelpmarinerad närmast köttig pumpa och karelsk kaviar i en buljong på fermenterat korn. En spännande texturell upplevelse som går klockrent in i hjärnans belöningscentral.

FERMENTERING LÖPER SOM EN röd tråd igenom Nomas smakuniversum, och det finns snart ingenting som teamet inte har testat att fermentera i det provisoriska containerlabbet bakom krogen. Det ser i ärlighetens namn rätt sjabbigt ut på håll, men det stora värdet ligger i kunskapsbanken som finns lagrad här. En av de välkomna bieffekterna av att koras till världens bästa restaurang är de människor som dyker upp på tröskeln och vill bidra – som den disputerade biokemisten Arielle Johnson från USA som under ett par år hade som enda uppgift att arbeta med att fintrimma krogens olika fermenteringsprocesser. Det här ger René Redzepi en helt unik ställning i restaurangvärlden – han har nämligen skapat sig en helt egen, unik smak- palett att måla med. Ett stänk garum här, ett par matskedar rågmiso där – och det skapar djup och personlighet i rätterna utan att
de för den skull (som de kunde för några år sedan) kantrar över gränsen till ”för funky”. Redzepi själv säger att det är först de senaste fem åren som han verkligen har förstått fermentering på djupet, och att han först nu betraktar sig som professionell på området.

ÅTER TILL TALLRIKARNA – nu landar vårvintern framför oss i form av de första späda ramslöksbladen, små kåltoppar, nässlor – det liknar en gammeldags undervisningsplansch i biologi. De snabbfrästa skotten är penslade med saltsöt pilgrimsmusslekaramell, plockas med fingrarna och är försvunna i ett nafs. Sedan kommer vildanden i all sin prakt och biologistudierna glider över i anatomi. Vi har tidigare förevisats både skaldjuren i levande form och den helgrillade vildanden som haglats ner på Fyn, och nu återstår att lista ut vilken bit som kommer varifrån. Ankan serveras med stansade kålblad penslade med kräm på maitake och en liten kompott på fermenterade plommon. Något hagel hittar vi inte, men däremot upptäcker vi att den pyttelilla namnlösa detaljen från fågelns nacke smakar överraskande anklevrigt och att tungan är en översedd delikatess.

Den söta avdelningen är något av en paradox. Hur elaborerade desserterna än görs är det närmast omöjligt att konkurrera med rätterna som kommit innan – och det verkar som om köket har gett upp den ambitionen. Istället hålls desserterna strama och enkla, som den vackra trion av ”ägg” på potatispuré, plommonpuré och vispgrädde smaksatt med plommonkärnor på en botten av en plommon- och akvavitsås. Rätten för närmast tankarna till en bensaldehydstinn småländsk ostkaka, och även om inget felar i smaksammansättningen når idéhöjden inte upp till tidigare serveringar. Då är den lilla glasspinnen, överdragen med ”nordisk choklad” i form av rostat korn som malts tillsammans med rapsolja och smör, mer spännande. Innanmätet består av glass som infuserats med svartvinbärsträ och ringlats med kvittensirap – men spelar det egentligen någon roll? Vi är ju redan bortkollrade och förförda av Nomas universum – att det ibland skaver och knasar ger bara ytterligare djup åt upplevelsen och gör att det känns som om det är på riktigt.

Som i alla konstformer är det när man vågar höja sig över perfektionen, bryta normerna och vågar riskera något som magin inträffar.

Noma på Strandgade went out with a bang. Vi ses igen i framtiden. ■

 

Mer långläsning

  • White PAPER: Smaken av en plats

    White PAPER: Smaken av en plats

    WHITE GUIDE: Temat för detta nummer av White PAPER är det svårgreppbara men ändå användbara begreppet terroir. Ann-Helen Meyer von Bremen har lämnat vinmarkerna därhän och gett sig ut på jakt efter svensk terroir – och landade på en färgglad veteåker i Västergötland.

    Text och foto: Ann Helene Meyer von Bremen
    Publicerat i White PAPER #3 2017

    OM KANSKE TIO ÅR kommer det på några fält utanför Trollhättan växa ett vete som har präglats helt av platsens geografiska förutsättningar och av den lokala kulturen. Anders Lunneryd kallar det för evolutionsvete, men kanske är det rentav terroir-vete?
          Säg terroir till en människa som inte har maten som arbete eller brinnande intresse och du kommer med stor sannolikhet få en frågande blick till svar. Terroir är ett diffust begrepp. Det halkar runt som en ljummen smörklick i en tid när matkunskap har förvandlats till storytelling.
          En av mina första upplevelser av begreppet terroir i Sverige var när en butik i Östermalmshallen lanserade sitt ”Guldkött”, kanske det första riktiga svenska kvalitetsköttet – och helt klart det dyraste. Det kostade då runt 800 kronor kilot och hade hängt åtta veckor.


     

  • White PAPER: Myllret i marken – en livsviktig väv

    White PAPER: Myllret i marken – en livsviktig väv

    WHITE PAPER: Jordtransplantation kan vara ett självklart begrepp om några år. Parallellt med att medicinarna kartlägger vår inre mikrobiologiska flora studerar biologerna nämligen jordens myllrande, mikroskopiska liv och vad det betyder för odling, växternas trivsel och i förlängningen: vår hälsa

    Text: Ann-Helene Meyer von Bremen 
    Publicerat i White PAPER #3 2017

    DJÄVULEN FINNS I DETALJERNA, brukar det heta, men kan det också förhålla sig precis tvärtom?
    Hur som helst är spaningen efter terroiren nere på bakterienivå. Och där öppnar sig ett nytt och intressant landskap, inte minst inne i oss själva.
          Varje gårdsmejerist eller korvmakare vet att vårda sin mikroflora. Det är den som inte bara gör själva processen möjlig utan även sätter sin särskilda prägel. Den läxan fick till och med stora Arla lära sig. Det hundraåriga ysteriet i Kvibille var under många år nedläggningshotat av ekonomiska skäl men har hittills klarat sig kvar, tack vare bakterierna, eftersom det finns en stor risk att blåmögelosten förändras ifall tillverkningen flyttas till ett ysteri med en annan bakteriekultur.
         Bakterierna och mikroorganismerna finns som bekant överallt och har därmed gett nytt hopp till dem som hävdar att terroir inte bara är vackert försäljningsprat utan att platsen faktiskt präglar karaktären på vin och andra livsmedel. Därför kan man nu säga att jakten på terroir sker, kanske inte med ljus och lykta, men däremot med mikroskop.


     

  • White PAPER: Rakt från hjärtat

    White PAPER: Rakt från hjärtat

    WHITE PAPERP #3: Det handlar inte om smulor från de rikas bord. Food for Soul engagerar kockar och frivilliga världen över för att bidra med arbete och råvaror till soppkök för behövande. Utgångspunkten är mat med högt näringsvärde och bra smak serverad med värdighet. White Guides första Global Gastronomy post-plate Award går till Team Bottura, som med Massimo och Lara Gilmore i spetsen driver projektet. Operativt ansvarig är Cristina Reni.

    Text: Lotta Jörgensen
    Publicerad i White PAPER #3 2017

    ”GUYS, GUYS LISTEN.” MASSIMO BOTTURA lyfter upp händerna vid öronen och pekar med båda långfingrarna i en klassisk Bottura-gest. ”I have an aaaaamaziiing idea. We will cook with food waste from the Expo in Milan and make food for the homeless, like an avant-
    garde soup kitchen.”
          Juni 2014. Vi står i köket på Osteria Francescana. Kocken Massimo Bottura är eld och lågor. Det är varmt. Takahiko Kondo läser med japanskt lugn, och många års arbete med Massimo, upp bongarna från matsalen där lunchservicen just startat. Ett dämpat ” ”Yes chef” kommer i korus som svar från de 23 personerna i köket. Massimo är entusiastisk. Han skedmatar oss med en molnlätt, korpsvart risotto – som inte är en risotto. Det är en rätt under utveckling. Värmen stiger. Takahiko skrattar när Massimo förklarar och gestikulerar, vi svettas och äter.
          Det visar sig att Massimo Bottura och Lara Gilmore, Botturas fru, har kommit långt i sin soppköksidé. Denna gång handlar det inte om att skapa fantastiska rätter till Osteria Francescana, med inspiration från René Magritte, Thelonius Monk eller att i vardagen ha förmågan att se skönhet i ett misslyckande, som en tappad dessert i köket ”Oops I dropped the lemon tart”.  Nu handlar det om matkultur, respekt och att göra något åt allt onödigt matsvinn. Till och med påven har gett dem sin välsignelse. Det är i alla fall vad Bottura säger. Och ja, påven har rätt, idén om Refettorio – Food for Soul – är välsignad.


     

  • White PAPER: Han väcker Aztekernas urjordar till liv

    White PAPER: Han väcker Aztekernas urjordar till liv

    WHITE PAPER #3: Det handlar om ett kulturarbete med många bottnar. White Guides Global Gastronomy pre-plate Award 2017 går till Lucio Usobiaga i Mexico City. Han får utmärkelsen för sitt arbete med att återskapa växtkraften i aztekernas månghundraåriga odlingskultur i stadens unika sjölandskap och bidra till att megastaden blir mer självförsörjande på ekologiskt producerad mat av högsta kvalitet och med en förbluffande smakrikedom.

    Text: Lars Peder Hedberg
    Publicerad i White PAPER #3 2017

    ”JORDEN PÅ DE HÄR ODLINGSÖARNA är exceptionellt näringsrik”, säger Lucio Usobiaga, initiativtagare till Yolcan, som sedan 2011 organiserar en satsning i Mexico Citys berömda ”chinampas” för att rädda ett unikt kulturarv, att böndernas arbete ska ge hygglig försörjning och att efterfrågan på lokalt ekologiskt grönt ska öka, bland annat genom nära samarbete med stans bästa krogar.
          ”Chinampas är konstgjorda öar som byggts upp av organiskt material och dy från botten av kanalerna i Xochimilco-sjön. En chinampa består till cirka 10 procent av organiskt material, jämfört med två procent för odlad mark genomsnittligt i Mexiko. Jorden är full av mineraler som kommit med avrinning från de omgivande vulkanerna och i stort sett alla mikronäringsämnen finns här. Sådan mark ska odlas, inte förfalla eller urbaniseras.”


     

  • White PAPER: Han tar Mexikos gastronomiska världsarv vidare

    White PAPER: Han tar Mexikos gastronomiska världsarv vidare

    WHITE PAPER #3: Hans gastronomi är en brygga över många sekler, många regioner och mellan högt och lågt. Global Gastronomy Award 2017 går till Enrique Olvera, Pujol, Mexico City, för hans arbete med att lyfta fram och tydliggöra mexikanska smakskatter och allemansklassiker från olika regioner i Mexiko, delvis genom att definiera om dem så alla deras hemliga flavörer träder fram. Och ska någon till slut lära världen äta insekter, så är det Olvera.

    Text: Argot Murelius
    Publicerad i White PAPER #3 2017

    EN BIT IN I MÅLTIDEN DYKER DEN UPP, Enrique Olveras ikoniska ”mole madre”. En ring av chokladbrun finkornig salsa med en ljusare, närmast tobaksbrun klick innanför. Den mörka delen har denna dag 1287 dagar på nacken får vi veta. Det är snart 4 år sedan Olvera lät sin mole negro, en klassisk mexikansk krämsås från provinsen Oaxaca, stå kvar på spisen – och få sitt eget liv.


     

  • White PAPER: Parabere Forum till Malmö

    White PAPER: Parabere Forum till Malmö

    Karin Ericson var på årets Parabere Forum för White PAPERs räkning, där hon bland annat mötte sydafrikanska kocken och aktivisten Margot Janse. Hennes rapport kan läsas nedan. Parabere Forum är en oberoende internationell plattform som lyfter fram kvinnors syn och röst i matfrågor ur olika perspektiv, som gastronomi, hållbarhet, näring och jordbruk. 

    Nästa års stora nyhet är att Parabere kommer till Malmö:

    – Parabere Forum och det svenska samhället delar värderingar när det gäller mångfald, inkludering och jämlikhet. Vi är övertygade om att 2018 års forum i Malmö ger möjligheter att skapa förändring, utveckling och förbättring, säger Maria Canabal, grundare av forumet.

    Läs hela artikeln HÄR!


     

  • White PAPER: En ny dimension

    White PAPER: En ny dimension

    Idag kan en 3D-printer för mat leverera selfies i marsipan, göra pannkakor i form av en golden retriever eller dinosauriekex av spenat. Imorgon kanske den styr hela ditt kök. Det är bara ett par detaljer som måste lösas först. Som att lära den att laga mat.

    Text: Lena Ilkjær
    Publicerad i White PAPER #1 2017
    Foto: 3D Systems

    År 2030 kommer 80 procent av all mat som serveras på restaurang att skrivas ut på en 3D-printer. Har du skrivit om detta?” Så löd det uppfordrande sms:et från min bror, författat från åskådarbänken på en teknikkonferens, och jag fick skamset erkänna att nej, det hade jag inte gjort. Eller ens haft lust med. Kanske för att konceptet ”3D-food-printer” de senaste fem åren har slängts in i en bisats lite här och var i allehanda trendspaningar utan att det direkt framgår vad den stora revolutionen skulle innebära. Och dessutom: vaddå printa mat? Av vad? Bilder av hittepåmat av puré och printers modell Nespresso poppar omedelbart upp i huvudet – inte direkt någon våt dröm för hängivna matlagare.


     

  • White PAPER: Coconuts!

    White PAPER: Coconuts!

    Olivoljan har fått konkurrens av kokosolja som den feta undergöraren, men det finns mycket lite substans i de olika mirakulösa påståendena. Rapsoljan och även den bespottade palmoljan innehåller faktiskt mer vitaminer än kokosoljan.

    Text: Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen
    Publicerad i White PAPER #2 2017

    KOKOSFETTET HAR ÖMSAT SKINN från sin tidigare image som ett industrifett med hälsorisker till en exklusiv premiumolja som anses förgylla både mat och hud. Och redan där, i namnförändringen från fett till olja, eller rättare sagt, jungfruolja, förstår man att det har skett en transformation åt det mer exklusiva hållet. Fast egentligen är allt kokosfett just fett på våra breddgrader eftersom smälttemperaturen ligger runt 25 grader, medan det handlar om olja i tropikerna. Det syns också på priset. I jungfrulig oljeform närmar sig prislappen 300 kronor kilot, vilket är nästan sju gånger mer än kokosfett.


     

  • White PAPER #2 2017 – i handeln nu

    White PAPER #2 2017 – i handeln nu

    WHITE PAPER: I det nya numret fikar vi veganskt och dricker regnbågsdrycker, mörkrost och cocktail till maten. Dessutom häpnar vi över krogexplosionen just nu, sätter tänderna i frasig baklava och äter lunch i byggdammet på Bangkoks senaste och hetaste krog innan den ens öppnat. Men framförallt får vi flottiga fingrar när vi petar i fettets värld – allt från palmolja till kokos till ister. Dessutom ett gäng recensioner av helt nya caféer ur årets caféguide

    Ett urval av vad som går att läsa i det senaste numret:

    TEERNA TAGGAR UPP. Årets trender på caféhimlen.
    LÄGET? Rena rama krogexplosionen.
    GOTT & BLANDAT. Trender och tendenser på caféfronten.
    MIXOLOGI. Cocktails + mat = trend! 
    NYTESTAT. Frida Ronges TAK.
    FEM MINUTER... med årets caféstjärnskott Borgmästargården och Sara Wennström.
    BAKLAVA. Bakverksbubblaren från öst.
    VEGANVÄNLIGT. Nu också på fiken.
    FRASFAKTORN. Så bakas en perfekt croissant.
    KLIMATKRIGARE. The Perennial är ingen vanlig krog.
    GARIMA ARORA. Bangkoks nya stjärnskott.
    PALMOLJA. Missförstådd värsting?
    COCO-NUTS. 2017 är året då allt ska vara gjort på kokos.
    TOMATFISK? Hugo Wikström och Peckas samodlar tomater och regnbåge.
    FETT PÅ KROGEN. Så blir kletet till klirr.

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

  • White PAPER #1 2017 – i handeln nu

    White PAPER #1 2017 – i handeln nu

    WHITE PAPER: I det nya numret firar vi utgivningen av White Guide 2017-18 och funderar på hur framtidens mat kommer att smaka. Vi äter kött utan djur, dricker sprit utan alkohol och 3D-printar mat. Dessutom: En sista måltid på Noma – åtminstone på Strandgade – och en första på Enigma, Albert Adriàs nya restaurang i Barcelona. Vi spenderar fem minuter med världens bästa kokboksförläggare och bjuder på recensioner av helt nya restauranger ur årets guide.

    Ett urval av vad som går att läsa i det senaste numret:

    INNOVATION, REVOLUTION OCH EVOLUTION. På matfronten mycket nytt.
    LÄGET? Det våras för krogarna – och den gröna gastronomin.
    NYTESTAT. Rutabaga.
    NYKOMLINGAR. Tar plats i årets White Guide.
    ALGER, TÅNG OCH SJÖGRÄS. Det gröna från det blå. 
    MAGNUS EK. Mottagare av Årets Merroir Award med Oaxen Krog.
    TORRLAGD. Senaste partytricket? Dricka sprit utan alkohol.
    MYCELMAGI. Vi vänder oss till svampen för att må bra.
    SÖDER MÖTER SÖDER. Titti Qvarnström bjöd in Antonella Scatigna för att gästspela i Malmö.
    PROTEINSKIFTE PÅ GÅNG. Sexbent, odlad i labb eller från UV-belyst svamp – och EU-förordningarna som hämmar experimentlustan.
    MAT I 3D. Är matprintern den nya micron?

    Läs chefredaktör Lena Ilkjaers ledare HÄR
    Prenumerera? Det gör du HÄR.


     

White Guide Presentkort