Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: Sista måltiden på Noma

14 apr 2017

Noma has left the building – och för första och sista gången publicerar White PAPER en recension av en stängd restaurang.

Text: Lena Ilkjær och Linda Dahl
Publicerad i White PAPER #1 2017

DET VILAR EN KÄNSLA AV UPPSLUPPEN OTÅLIGHET över matsalen, stegen är lätta och varenda medarbetare tycks brinna av lust att berätta om vad som finns på tallriken. Vi är på Noma, den sista månaden som den världsberömda krogen håller öppet, och det är plattan i mattan hela vägen in i kaklet. Vi hade inte förväntat oss mindre.

Precis som vanligt har vi denna krispigt soliga vinterdag hälsats välkomna av en taggad köksbrigad som samlas vid hovmästarpulpeten för att samstämmigt hälsa ”welcome!”. Det är en viktig pusselbit i Nomaupplevelsen. Det är möjligt att det här gänget under ytan är hur stressade som helst – men det där ögonblicket av total närvaro och gästfrihet är oefterhärmligt avväpnande. Här finns det som med ett danskt uttryck kallas ”overskud”, på svenska skulle det översättas med ”överskott” – underförstått av energi. Alla som kliver in på Noma är en VIP, och det många förstagångsbesökare tar med sig härifrån är just känslan av att bli välkomnad – ja faktiskt närmast omfamnad – av ett av världens mest dedikerade matsals- och köksteam.

Han har oss redan vid den tredje serveringen. Inte för att den inledande myrmarksdoftande hjortronbuljongen med fjolårets nyponrosor (ett nordiskt gastronomiskt nationalepos om ett sådant kan fångas i en soppa) inte är minnesvärd. Eller för att det urgröpta discoveryäpplet gör oss besvikna. Det är fyllt med små äppelkulor och citronverbena i en häpnadsväckande nyansrik buljong på ”svarta äpplen” som med samma teknik som när man gör svart vitlök har karamelliserats i två veckor. Men. Sedan kommer den råa, söta, nyslaktade pilgrimsmusslan från Rodrick Sloan i Tromsø, och vi släpper garden totalt. Munkänslan är krämigt lenklistrig med ett aningen krunchigt tuggmotstånd. Det är en trestegsraket av skaldjurssötma: den närmast genomskinliga och osannolikt intensiva buljongen på blåmusselvatten, musselmuskeln med sin bråddjupa sötma och så den påpenslade karamellen, gjord på bland annat pilgrimmarens lever, nedkokt gurkjuice och brynt smör. Det är lent, sött, nötigt maffigt för att till sist avslutas med en havsbris. Om det finns en pilgrimsmussla i världen to die for, så är det tveklöst denna.

DEN 28 FEBRUARI STÄNGDE den här gastronomiska vallfärdsorten för gott. Med sin vanliga känsla för tajming och PR meddelade René Redzepi redan i september 2015 världen att det var flyttplaner på gång och sedan dess har ryktena inte slutat surra. Vi luskar förstås. Försöker få den för dagen avslappnade och glade tischa-klädde kocken att avslöja mer, men hugger i sten. Vad ska det bli av den nuvarande lokalen? ”Det vet jag inte
än men vi pratar med ett par intresserade kockar, jag vill hitta rätt person att överlåta till, som verkligen brinner för att öppna en folklig krog och inte fine dining förklädd i avslappnad kostym.” Och vad händer ute på Refshaleøen? ”Vi bygger för fullt och jag tror att vi kommer att öppna innan årsskiftet. Vi har fått massor av förfrågningar från press att följa processen men vi har sagt nej till allt.” Nåväl. Vi får i alla fall reda på att den planerade flytande odlingen nog inte riktigt hinner bli klar. Och den blir kanske heller inte flytande. Men vad som annars händer i den gigantiska, graffitibemålade övergivna byggnaden på gränsen till Christiania får vi fortsätta gissa oss till ett tag.

SOM ETT GASTRONOMISKT SWAT-TEAM har Redzepi & co de senaste tre åren ryckt ut för att gräva djupare i olika länders mylla än vad de egna kulturerna har vågat. Eller, i Japans fall, tyckt varit nödvändigt. Nomas tredje pop up ska ske i det land som Redzepi tycks älska nästan ännu högre än sitt Skandinavien och som han återvänder till år efter år. Gästspelet i Tulum i Mexiko blir något helt annat än i Tokyo och Sydney, där man ändå har varit trogen finkrogspubliken. Nu ska det istället serveras mat på en strand, och jobbas i ett kök utan el. Vi frågar den alltid lika propre sommelieren Mads Kleppe om han kommer att dra på sig bermudashorts och flipflops på jobbet? Han ser lätt tagen ut vid tanken. Nja, riktigt så avslappnat blir det kanske inte ändå. Och just där krogen ligger är marken mer cementartad än sandig ... och flipflops är inte direkt bra som arbetsskor.

MEN KANSKE SANDALER, funderar han försiktigt. Det är faktiskt just på vinsidan som de olika gästspelen märks av mest här hemma i Köpenhamn, efter Japan fick vi sake, och efter uppehållet i Australien har Kleppe bland annat kommit hem med en smårökigt fruktig naturlig chenin blanc från Tom Shobbrook i Barossa. Han serverar den till en intensivt söt kungskrabba som pocherats med rökt smör och serveras enkelt (med Noma-mått mätt) med droppar av fermenterad nyponrosolja och en sås gjord på garumgravade äggulor som bakats i fermenterad biffjuice och sedan mixats. Till detta varsamt tillberedda lökskålar i vars yttersta spetsar ivriga kökspraktikanter pincettanbringat lavendelknoppar. Rätten är, understöttad av vinet, ett asketiskt lyckokast där ytterst få komponenter låter råvaran glänsa.

ATT KÖKET GENOM SINA TOLV ÅR på toppen lärt sig när saker ska krånglas till och när de ska hållas enkla är uppenbart. De två skivorna med ett och ett halvt-åriga lagrade fiskromssäckar (öring och piggvar) serveras enkom med en spetsig gren som gaffel och en klutt vispgrädde, men de ampra och salta närmast kolaaktiga små romskivorna knockar oss icke desto mindre med sälta, umami och rysframkallande (både positiva och negativa) toner av bildäck, avgaser och – är det? Jo. Ananas. Vi tillåts inte spekulera länge över hur torkade skägg kan smaka ananas innan en annan åldring bärs in. Det är Nomas ikoniska bröd, fortfarande bakat av samma surdegsmamma som när de öppnade, och som nu – äntligen – levererar det bästa brödet i Nomas historia, får vi veta.

Vi håller med.

INGET NOMABESÖK UTAN GEGG. René Redzepi har en gång berättat att hans bästa kyckling någonsin var den han som barn åt med fingrarna i Makedonien tillsammans med familj och vänner – och i varje meny på Noma tycks det ingå något moment av fingermat som tar ner hela cirkusen till en ytterst konkret nivå. Vi förlorar oss i kluvna, gigantiska färöiska havskräftor, och det kräver sitt pill att med hjälp av de halverade klorna gräva ut varje uns av det söta, smörigt feta köttet som blandats ihop med kräftans innanmäte och gratinerats.

Nästa rätt har hängt med ett tag men är inte mindre sensationell för det. Praktikantbrigaden har denna gång fått pilla fröna ur bokkottar, som rostats och serveras som
ett nötigt tillbehör till kelpmarinerad närmast köttig pumpa och karelsk kaviar i en buljong på fermenterat korn. En spännande texturell upplevelse som går klockrent in i hjärnans belöningscentral.

FERMENTERING LÖPER SOM EN röd tråd igenom Nomas smakuniversum, och det finns snart ingenting som teamet inte har testat att fermentera i det provisoriska containerlabbet bakom krogen. Det ser i ärlighetens namn rätt sjabbigt ut på håll, men det stora värdet ligger i kunskapsbanken som finns lagrad här. En av de välkomna bieffekterna av att koras till världens bästa restaurang är de människor som dyker upp på tröskeln och vill bidra – som den disputerade biokemisten Arielle Johnson från USA som under ett par år hade som enda uppgift att arbeta med att fintrimma krogens olika fermenteringsprocesser. Det här ger René Redzepi en helt unik ställning i restaurangvärlden – han har nämligen skapat sig en helt egen, unik smak- palett att måla med. Ett stänk garum här, ett par matskedar rågmiso där – och det skapar djup och personlighet i rätterna utan att
de för den skull (som de kunde för några år sedan) kantrar över gränsen till ”för funky”. Redzepi själv säger att det är först de senaste fem åren som han verkligen har förstått fermentering på djupet, och att han först nu betraktar sig som professionell på området.

ÅTER TILL TALLRIKARNA – nu landar vårvintern framför oss i form av de första späda ramslöksbladen, små kåltoppar, nässlor – det liknar en gammeldags undervisningsplansch i biologi. De snabbfrästa skotten är penslade med saltsöt pilgrimsmusslekaramell, plockas med fingrarna och är försvunna i ett nafs. Sedan kommer vildanden i all sin prakt och biologistudierna glider över i anatomi. Vi har tidigare förevisats både skaldjuren i levande form och den helgrillade vildanden som haglats ner på Fyn, och nu återstår att lista ut vilken bit som kommer varifrån. Ankan serveras med stansade kålblad penslade med kräm på maitake och en liten kompott på fermenterade plommon. Något hagel hittar vi inte, men däremot upptäcker vi att den pyttelilla namnlösa detaljen från fågelns nacke smakar överraskande anklevrigt och att tungan är en översedd delikatess.

Den söta avdelningen är något av en paradox. Hur elaborerade desserterna än görs är det närmast omöjligt att konkurrera med rätterna som kommit innan – och det verkar som om köket har gett upp den ambitionen. Istället hålls desserterna strama och enkla, som den vackra trion av ”ägg” på potatispuré, plommonpuré och vispgrädde smaksatt med plommonkärnor på en botten av en plommon- och akvavitsås. Rätten för närmast tankarna till en bensaldehydstinn småländsk ostkaka, och även om inget felar i smaksammansättningen når idéhöjden inte upp till tidigare serveringar. Då är den lilla glasspinnen, överdragen med ”nordisk choklad” i form av rostat korn som malts tillsammans med rapsolja och smör, mer spännande. Innanmätet består av glass som infuserats med svartvinbärsträ och ringlats med kvittensirap – men spelar det egentligen någon roll? Vi är ju redan bortkollrade och förförda av Nomas universum – att det ibland skaver och knasar ger bara ytterligare djup åt upplevelsen och gör att det känns som om det är på riktigt.

Som i alla konstformer är det när man vågar höja sig över perfektionen, bryta normerna och vågar riskera något som magin inträffar.

Noma på Strandgade went out with a bang. Vi ses igen i framtiden. ■

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: Änglar och demoner

    WHITE PAPER #6: De moderna toppkockarna är noga med att framhålla sin schyssta ledarstil, byggd på den demokratiska svenska modellen. Men verkligheten ute i de bästa restaurangköken är oftast en helt annan. Här råder en obönhörlig prestationskultur, där inget får gå fel. Felsteg hanteras heller inte med silkesvantar när mästerkocksegon, stjärnor och oftast krogens ekonomi står på spel. Bakom varje änglalik lagledare i kockskjorta döljer sig med nödvändighet ett kontrollfreak – och inte sällan kommer demonen fram.

    Text: Jonas Malmborg

    ”Självklart har jag blivit offentligt utskälld. Det var en del av vardagen på Fredsgatan 12. Melker körde med klassisk skrämseltaktik. I början mådde jag fysiskt dåligt varje dag jag skulle gå till jobbet. Men efter ett tag vande man sig.”
          ”Det var otroligt lärorikt att jobba hos Mathias Dahlgren. Samtidigt liknade det mer en religiös sekt än en arbetsplats. Det fanns inget annat i livet. De som inte hade samma inställning eller ifrågasatte platsade helt enkelt inte i köket.”
          ”Jonas psykade folk, inte bara för hur de presterade utan för rent personliga saker, som att de var feta och fula.”


     

  • WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Beska droppar

    WHITE PAPER #5: Bitters fungerar ofta som cocktailens ryggrad, och hindrar smakerna att slå över i det banala. Dessutom passar de perfekt in i nostalgivågen och den sepiatonade drömmen om barscenen under förbudstiden. I New York har trenden gett utrymme för en rad nya bitterstillverkare som förser en ständigt törstande hipsterpublik med nya, riviga brygder. Vi har smakat.

    Text: Argot Murelius

    Hon är som en rivningskula som inte längre sitter fast vid kedjan, sjunger Tom Waits. Cocktailbitters kan vara lika onådiga som en skoningslös älskarinna och lika sträva som Waits skrovliga röst. Varsamt hanterade bjuder de dock på lustfyllda smekningar. New Yorks bartenders har lärt sig konsten att tämja denna konkubin, de skvätter numera bitters i var mans drink. Möt cocktailvärldens senaste passion!


     

  • WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro

    WHITE PAPER #4: Det händer långt bortom lyxkvarteren. Och det puttrar rejält i grytorna, när en ny generation kockar definierar om det franska köket i riktning mot avspänt och roligt, ansvarsfullt och grönt. I de lite bortglömda kvarteren i nordöstra Paris tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, när hållbara supertrendiga néobistroer ligger vägg i vägg med dammiga copyshops och osorterade järnaffärer, som kvarteren är som charmigast.

    Text: Ebba Svennung

    Upptejpat i fönstret en liggande A4 med krogens namn; Abri, skrivet med ganska så små bokstäver. Man måste gå nära för att kunna läsa, och konstatera att det måste vara här. Men kan det verkligen vara här?
          Jodå, Abri är typexemplet på ett ställe det skrivs och pratas mycket om just nu i Paris. En ny generation kockar – och en ny generation gäster – håller andra saker högt än specialritade möbler för handväskor och obligatoriska sjötungor på menyn. Man söker sig till ställen där man kan vara sig själv och må bra, där man lagar mat och serverar vin som producerats med varligare händer av människor som tänker längre än tallrikskanten räcker. Ställen dit gästerna kommer för att överraskas snarare än imponeras och där stjärnor rent ut sagt känns omodernt. De här krogarna kallas i Frankrike för néobistroer och de växer som svampar ur jorden just nu i Paris. I de länge förbisedda kvarteren i nordöst tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, som kvarteren är som charmigast.


     

  • WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Pang på päran

    WHITE PAPER #5: Det är nu på hösten som vår nationalknöl når sin högsta potential. Potatisbranschens smakbeskrivningar som ”smak av liten frysärta” lämnar dock en del övrigt att önska för den gastronomiskt nyfikne potatisätaren. Men det finns hopp – tack vare hängivna odlare som skånska Larsviken.

    Text: Lars Peder Hedberg

    Att potatis är en säsongvara, det vet vi ju alla utifrån den hysteri vi kan betrakta – och ibland deltar i – i samband med färskpotatisens premiär varje senvår och försommar.
          Utländska observatörer skakar på huv-udet när de ser oss galna svenskar gladeligen langa upp 3-400 kr kilot för de första späda primörerna med blott antydan till skal. Primörpotatis är också den korrekta benämningen på denna delikatess, som hetsas fram under delvis artificiella betingelser för att möta efterfrågan från oss läckergommar som uppskattar den säregna sötman och smältande mjälla texturen i de ofullgångna spädisarna. Färskpotatis kallas egentligen all potatis som skördas och säljs före sista september, men i vissa landsändar slutar man använda begreppet efter midsommar och talar då istället om nypotatis eller sommarpotatis.


     

White Guide Presentkort