Registrera dig eller logga in här!

 

Som registrerad gäst på White Guide, Guiding guest, kan du läsa hela restaurang- och caférecensioner. Dessutom har du möjlighet att själva bedöma och lämna egna recensioner.

White Guide

White PAPER: Världens hemligaste nudlar

White PAPER: Världens hemligaste nudlar
1 jan 2018

WHITE PAPER #4: I flera veckor jagade Linda Dahl utan framgång historien bakom Hoi Ans stolthet, cab lau-nudlarna, på plats i Vietnam. Flera år senare hittade hon den äntligen: på en krog i Stockholm.

Text: Linda Dahl Foto: Minh Mat
Publicerat i White PAPER #4 2017

JAG BEFINNER MIG I DEN IDYLLISKA staden Hoi An i Vietnam och har precis ätit en legendarisk skål cao lau-nudlar. ”Receptet är hemligt och det är bara en enda familj som känner till det. Vill du veta mer måste du gifta dig med någon ur familjen som tillverkar nudlarna.” Snacket går mellan kvinnorna bakom de rykande grytorna. Varje kväll fylls ödetomten med folk som sitter på en brokig samling plastmöbler och äter sanslöst god street food. De gulbruna nudlarna, tjocka som fettuccine, är själva hjärtat i upplevelsen. Silkeslena med tuggig konsistens och lätt rökig smak ligger de i en lätt lakrits- och kaneldoftande saltsöt såsig buljong tillsammans med frodigt feta skivor av grissida, knapriga riskrutonger, spröda böngroddar och mängder av färska örter. Jag får veta att människor från hela världen reser hit för att få smaka stadens nudelstolhet, cao lau. Med munnen full av nudlar nickar jag och pekar på mig själv.

I CENTRALA VIETNAM, bara några stenkast från havet och tätt omslingrad av floden Thu Bon, ligger Hoi An. För cirka trehundra år sedan var den en av Asiens viktigaste hamnstäder men när floden slammade igen föll staden i glömska. Tack vare den förlorade statusen och det geografiska läget har staden kommit undan både amerikanska och kinesiska bomber, tyfoner och tsunamis. Staden har även förskonats från en alltför hård exploatering. För snart tjugo år sedan blev Hoi Ans gamla stadskärna upptagen på Unescos världsarvslista. Sedan dess har lyxiga hotell ploppat upp som svampar längs Cua dat-vägen och marknaden för västerländskt anpassade restauranger blomstrar. Hoi Ans arkitektur och pärlbandet av gamla ståtliga senapsgula handelshus längs med floden vittnar om fornstora dagar och koloniala influenser. Stadens pittoreska charm och autentiska stämning är en våt västerländsk turistdröm. Hoi An är ett historiskt och kulinariskt mecka ofta liknat vid, just det, en skål med cao lau. Ursprunget är både japanskt influerade nudlar som drar tankarna åt soba eller ramen (fast gjorda på ris), kinesiskt char siu-liknande fläsk och franskinspirerade krutonger. Det som gör rätten till en unik ikonisk Hoi An-specialitet är de färska örterna men framför allt den närmast mytomspunna berättelsen bakom nudlarnas tillverkning. Jag har smakat de flesta vietnamesiska klassiker som phó, krispiga vietnamesiska pannkakor, välfyllda smakpackade banh mi-baguetter och de mungbönsfyllda söta risbollarna banh cam både i Sverige och i många andra delar av världen. Men jag hade aldrig smakat eller ens hört talas om cao lau, utanför Hoi An.

MED MUNNEN FULL AV MAT försöker jag uttala orden Ba Le, dra upp axlarna och armarna i en frågande gest. Till ganska nyligen försåg Hoi Ans cirka åttio brunnar befolkningen med dricksvatten. Numera har staden moderna vattenledningar men det är fortfarande många som än idag hämtar vatten från de sekelgamla källorna. Speciellt från brunnen Ba Le som troligen blev byggd redan på 900-talet. På den tiden hette Hoi An Faifo och var ursprungsbefolkningen Cham-folkets kommersiella huvudstad. Ända sedan dess har mystiken kring brunnen Ba Le tätnat. Vissa hävdar att vattnet har välgörande medicinska effekter, andra att brunnen till och med har magiska kopplingar till älvor, men framför allt sägs vattnet vara en av de viktigaste ingredienserna i cao lau-nudlar. Jag tittar uppmärksamt på kvinnan i gatuköket. Hon lyckas både langa ut nudlar till gästerna och samtidigt peka ut riktningen mot Ba Lekällan som svar på mina efterhängsna frågor. Jag vänder kartan rätt och går in i myllret av människor och följer gatorna mot den gamla stadskärnan. Jag hittade aldrig till källan men när jag pratar med en av receptionisterna, i lobbyn på vårt hotell, visar det sig att Huynh Ngoc Tuong Phuc är dotter i familjen som äger hotellet. Huynh tar mig med till deras risnudeltillverkning som hennes gammelmormor startade. Det ligger i anslutning till familjens eget lilla tempel på bakgården. Vi går runt bland eldhärdar, ångande grytor och lövtunna risark på tork i solen. Hon berättar att hennes familjs framgångar, enligt ryktet stadens bästa, bygger på tillverkning av risnudlar som semitorkade phó-nudlar, tunnare bun-nudlar och risark.
     Jag frågar henne ingående om cao lau och får veta att det numera är två förgreningar från en och samma familj som tillverkar dem. Men ingen människa, utanför familjen, verkar veta exakt hur. Huynh tror inte att vattnet från Ba Le-brunnen används längre utan hon har hört att familjen borrat en egen brunn för att slippa släpa vattnet så långt. Färgen och den lilla rökiga tonen i nudlarna, menar hon, beror på askan från ett speciellt träd. Enligt ryktet kommer träden från den lilla ön Cham strax utanför Hoi An.

NÅGRA DAGAR SENARE BEFINNER jag mig på en skranglig, fullpackad kommunal frakt- och passagerarbåt i en halvt förfallen liten hamn. Stämningen är allt annat än god. I gassande solsken har vi väntat alldeles för länge på att båten ska gå. Besättningen sitter i skuggan på kajen och dricker whiskey. Till slut kommer en taxi i full fart och de sista försenade kostymklädda passagerarna kliver på. Flaskor och pengar byter händer. Kaptenen beordrar avgång.
     Jag försöker prata om de mytomspunna nudlarna med en ung kille i trendiga kläder och hipsterfrisyr. Han är den enda på båten som kan lite engelska. Han har en nattklubb i Danang. Han tittar frågande på mig och styr snabbt in samtalet på Madonna, Michael Jackson och Justin Bieber. Efter en strapatsrik resa med grundstötningar och svårt sjösjuka passagerare lägger vi till i hamnen på Cham-ön. Varor och mopeder lastas av och på. Men jag ser varken någon speciell lokal aska eller några cao lau-nudlar. Däremot är det livlig kommers på den lokala fiskmarknaden. En man med ett väderbitet utseende och ett snällt leende håller upp en bit skrynkligt papper med mitt namn skrivet på. Jag går fram och säger ”xin chào” (god dag) och han skiner upp, nickar leende och pekar på en träbåt med tändkulemotor. Vi åker vidare mot en liten sömnig fiskeby. Jag tillbringar några fantastiska dagar hemma hos en fiskarfamilj. Hela ön har bara el under några timmar på eftermiddagen. Vi äter enkel men härlig hemlagad fisk, bläckfisk och lokala grönsaker tillsammans varje kväll. De talar knappt någon engelska men då och då kommer en kvinna, som har startat ett litet bibliotek i den lilla byskolan, förbi för att hjälpa till att tolka. Hon berättar att Chamön är ett naturreservat och att inga träd varken får avverkas eller brännas. Ganska snart står det klart att de inte känner till ett enda dugg om askan till nudeltillverkningen som, enligt myten, görs av speciella träd från ön.

VÄL TILLBAKA I HOI AN BESTÄMMER jag mig för att göra en intervju och gå en matlagningskurs med Miss Vy. Trinh Diem Vy är Hoi Ans egen ”cooking mama” och kulinariska ansikte utåt. Hon är stadens krogdrottning med ett ständigt växande restaurangimperium. Om någon vet hur cao lau tillverkas borde det vara hon. Vi sitter vid ett bord och både äter och pratar cao lau. De är inte alls lika smarriga som i gatuståndet. Hur nudlarna tillverkas vill hon inte prata om, däremot säger hon att nyckeln till en riktigt god cao lau är fläsket. Hon pekar på köttet jag håller mellan mina ätpinnar och säger att det där är, enligt hennes mening, fläsk för turister. Egentligen ska det vara mycket fetare fläsk för att det ska bli riktigt gott. Några dagar senare lämnar jag Hoi An med ett par buntar cao lau-nudlar och ett gäng frågor som aldrig fick några svar. Sedan dess har det gått några år och jakten på de speciella nudlarna avstannade. Men en dag i början på sommaren plingade det till i inkorgen. Ett pressmeddelande förkunnade att Minh Mat, en vietnamesisk restaurang i Stockholm, skulle börja servera den unika rätten.
      Minh Du, som äger Minh Mat, föddes i provinsen Quang Nam i centrala Vietnam bara någon månad efter att Vietnamkriget var över. Efter att ha tagit studenten började hon arbeta som receptionist på ett hotell i Dalat. Det var där hon träffade sin svenske man, socialantropologen Victor Alneng, som forskade på turism i Vietnam. Sedan dess har hon flyttat till Sverige, haft en butik för vietnamesiskt hantverk, släppt kokboken Äta ris: maten och livet i Vietnam och öppnat restaurangen Minh Mat i Stockholm.
      Jag mailar henne och frågar hur de lyckats luska reda på hemligheten bakom tillverkningen och fått lov att importera nudlarna till Sverige.
     ”Det var faktiskt inte så svårt. Vi har många vänner i Hoi An sedan lång tid tillbaka eftersom vi har importerat hantverk från området. Det var bara att fråga runt på samma sätt som vi alltid gjort när vi letat efter de bästa konsthantverkarna. Det är bara några få familjer som vet hur man gör nudlarna. Vi fick nys om några byar utanför Hoi An och åkte dit. På första stället blev det tvärstopp.  e ville inte berätta något, men i den andra byn hittade vi ett äldre par som tillverkade cao lau. Eftersom jag själv kommer från Quang Nam så hade vi mycket att prata om och vi blev snabbt goda vänner. De visade oss hur hela processen går till, från ax till färdiga nudlar”, skriver Minh.
      Hon berättar att de har lovat att inte avslöja vissa delar av tillverkningen eller sälja nudlarna vidare till andra aktörer. De får bara serveras på Minhs restaurang. Dessutom vill tillverkarna vara hemliga. Eftersom de producerar nudlar i så pass liten skala vill de inte ha fler förfrågningar. I gengäld har paret lovat att inte sälja nudlarna till andra än Minh Mat.
      På min fråga om nudlarnas historiska ursprung och vad det är som gör rätten så unik svarar Minh att ursprunget är kinesiskt som så mycket annat i det vietnamesiska köket. Men historiken skiljer sig från andra rätter.
      ”I den kinesiska delen av staden var det vanligt att man byggde hus med två våningar, dels av historiska skäl och dels på grund av de årliga översvämningarna. De första restaurangerna var också kinesiska. Man hade köket på nedre våningen och serverade maten en våning upp. Där kunde man sitta och äta med utsikt över floden. Cao lau betyder ungefär ’andra våningen’ eller ’loft’, och snart fick nudlarna man serverade det namnet. Nudlarna skiljer sig i konsistens, smak och utseende från de andra, mer vanliga risnudelsorterna i Vietnam. Man använder en lokalt odlad rissort som heter gạo xiệc. Riset blötläggs i vatten som gjorts basiskt med hjälp av aska som man får genom att bränna ett sorts pinjeträd som är vanligt i kustområdet. Tekniken att använda lutvatten vid tillverkning av nudlar är vanlig i Kina och Japan. Det ger spänstigare konsistens och askan bidrar även med en lite rökig ton i smaken. Det som avslöjar att cao lau har kinesiskt och inte japanskt ursprung är inte nudlarna utan att de traditionellt serveras med sidfläsk smaksatt med fem kryddor.”

ATT CAO LAU-NUDLARNA ÄR EN AV matvärldens mest välbevarade hemligheter beror enligt Minh först och främst på att de få familjer som tillverkar nudlarna värnar om sitt levebröd. En annan orsak är att cao lau blivit en viktig del i marknadsföringen av Hoi An inom turistindustrin.
      ”Innan Hoi An blev ett UNESCO-världskulturarv var det inte alls särskilt vanligt med cao lau”, berättar Minh.
      ”Men när man skulle organisera staden för turism ville man lyfta fram några rätter som visar på Hoi Ans unika historia som en kulturell smältdegel. Cao lau, hoanh thanh (wonton), ga com Hoi An (en lokal variant av Hainan chicken) och en sorts ångkokta dumplings som kallas banh bao banh vac (de kallas white rose på engelska på grund av sitt utseende) valdes ut eftersom de alla visar på tydliga influenser från Hoi Ans ursprungliga befolkning av kinesiska och japanska köpmän.”
       Hon menar även att det med tiden har skapats en massa myter kring rätterna som oftast inte stämmer men är bra historier att berätta för turisterna. Men hade det inte varit för berättelserna och turisterna hade antagligen både Hoi An och cao lau-nudlar fallit i glömska. Sedan förklarar Minh hur en riktigt bra cao lau ska lagas.
      ”Nudlarna ska ångkokas och inte kokas, så att de får sin spänstiga al dente-konsistens. Det tar runt 45 minuter. Utöver nudlarna ska man även ha med friterade nudeldegskrutonger som görs på samma deg som nudlarna. Fläsksidan ska vara av bra kvalitet från frigående djur och med rejält med fett. Den ska bräseras i vietnamesisk soja och fem kryddor. Det svenska namnet fem kryddor är förresten missvisande. Ngũ vị hương, som det heter på vietnamesiska, betyder bokstavligen ’fem dofter’ och inte ’fem kryddor’. Det ursprungliga namnet refererar alltså inte till fem ingredienser, utan istället till de fem grundläggande smakerna – sött, surt, salt, beskt och umami. Smakerna representerar de fem elementen i naturen – metall, trä, vatten, eld och jord. De är integrerade med den konfucianistiska och taoistiska kosmologin som dominerar i Kina och Vietnam. I restaurangen gör vi vår egen ’fem kryddor’, men använder sammanlagt tio olika kryddor. Vilka det är, utöver standardkryddorna saigon cassia, stjärnanis, fänkålsfrön, svartpeppar och kryddnejlika, behåller vi för oss själva. Till cao lau är det dessutom viktigt att man förutom mungböngroddar, sallad, mynta, koriander, thaibasilika, kinesisk gräslök även har fiskmynta och krysantemumblad, vilka är ovanliga här i Sverige. Man ska också alltid servera cao lau med sốt sa tế, vilket är en vietnamesisk variant av sambal oelek baserad på chili, soja och citrongräs.”

NÄR JAG FRÅGAR MINH OM HON TROR att cao lau är på väg att spridas över resten av världen skriver hon att det är föga troligt. Anledningarna, menar hon, är många.
      ”Det finns för få tillverkare – de nudlar som tillverkas behövs till restaurangerna i Hoi An. Det tar cirka 7 timmar att tillverka nudlarna. Det är en lång, omständlig process så det är nog få som vill ge sig på det. Dessutom behövs det färskt ris av den speciella sorten gạo xiệc som odlas på landsbygden unt om Hoi An, vilket gör att cao lau inte kan tillverkas någon annanstans.”
Kanske är det också därför rätten har undgått att sugas upp i globaliseringens slukhål istället blivit till ett närmast unikt exempel på kulinarisk terroir, tänker jag? Men smakar nudlarna lika bra som i Hoi An?
      ”Hur gärna jag än skulle vilja säga att vi serverar den bästa cao lau, är det självklart allra bäst att avnjuta cao lau på plats i Hoi An, och gärna då på marknaden”, svarar Minh.
Du kommer aldrig kunna ta Hoi An ur cao lau men numera kan du faktiskt ta cao lau från Hoi An. Bege dig till Minh Mat för att smaka på en av världens godaste nudelrätter.■

Prenumerera på White PAPER HÄR

 

Mer långläsning

  • WHITE PAPER: Globalt nätverk vill stärka kvinnors ställning inom gastronomin

    WHITE PAPER: Globalt nätverk vill stärka kvinnors ställning inom gastronomin

    WHITE PAPER: Trehundra kockar, producenter opinionsledare och entreprenörer från trettio olika länder var på plats i Bari, Italien, till den andra upplagan av Parabere Forum – ett forum som samlar världens ledande kvinnor inom gastronomin. White PAPER var med.

    Text: Karin Ericson

    Det talas ofta om att restaurangbranschen är en manlig värld. Maria Canabal, matjournalist och författare, menar att det är en felaktig beskrivning och att det vi ser i jurys, tävlingar och i media inte speglar verkligheten, det handlar istället om att kvinnor inte får det utrymme och den synlighet som de borde. Det vill hon förändra. För andra året i rad arrangerar hon Parabere Forum. Under två dagar samlas några av världens ledande kvinnor och entreprenörer inom gastronomin under ledorden ”Improving gastronomy with women’s vision”. Syftet är att skapa ett starkt globalt nätverk för att stärka kvinnors roll inom gastronomin.

    I år var temat entreprenörskap med inbjudna talare som på något sätt utmanat rådande normer och skapat förändring inom gastronomin. På scenen syntes bland annat Lara Gilmore och hela den kvinnliga staben på Osteria Francescana, Dominique Crenn – USA:s första kvinnliga kock att tilldelas två stjärnor i Guide Michelin, mataktivisten DR Vandana Shiva och Dr Zoubida, kemist och professor från Marocko som gjort arganoljan till en framgångsrik exportvara och skapat möjligheten för kvinnor att arbeta och tjäna sina egna pengar, i ett land där kvinnors rättigheter är begränsande. Dominique Loiseau från Frankrike gav ett personligt föredrag under rubriken ”Rebound” om att driva vidare den då trestjärniga krogen La Côte-dOr (Nu Relais Bernard Loiseau) efter maken Bernard Loiseaus självmord 2003. Något hon pratat om många gånger i medier världen över. Ändå bjöd Dominique Loiseau på personliga anekdoter ”oss-kvinnor-emellan” under Parabere Forum.
          ”Bernard blev vansinnig när jag födde samma vecka som vi fick vår tredje stjärna. Det kunde jag naturligtvis inte skriva i boken. Men ja, ni förstår.”


     

  • WHITE PAPER #3: Mår vi bättre utan gluten?

    WHITE PAPER #3: Mår vi bättre utan gluten?

    WHITE PAPER: Är skepsisen mot gluten symtom på en ny folksjukdomsepidemi eller masspsykos? Oavsett så är glutenfritt en av västvärldens snabbast växande marknader inom livsmedelsindustrin. Vi tar en närmare titt på varför.

    Text: Lisa Förare Winbladh
    Illustration: Anders Wieslander

     
    ”VARFÖR ÄR BRÖDET GLUTENFRITT”, undrar en gäst på restaurang Yolo i Stockholm.
    ”Vi vill inte att någon ska känna sig exkluderad”, förklarar servitören.
          Det är lätt att falla i fniss. Ska inbillningssjuka sätta menyn numera? Vad är nästa steg? Triggervarningar på menyer som innehåller animaliska produkter? Genuscertifierad prinsesstårta? Men fnisset fastnar lätt i halsen om du tittar närmare på fenomenet glutenfritt. Enligt en undersökning av United Minds undviker runt tio procent av svenskarna gluten. I vissa amerikanska undersökningar hamnar siffran på uppåt trettio procent. Den amerikanska marknaden av glutenfria produkter är värd åtta miljarder och får gratis draghjälp av en drös kändisar som Lady Gaga och Miley Cyrus. Även i Sverige har försäljningen av glutenfria produkter skjutit i höjden; på ICA ökade försäljningen med hisnande 25 procent förra året.


     

  • White PAPER #1 2016 – i handeln nu

    White PAPER #1 2016 – i handeln nu

    WHITE PAPER: Årets första nummer av White PAPER går förstås i krogtrendernas tecken. White Guide är släppt och i tidningen bjuder vi på smakprover från årets bästa, och hetaste krogar, analyserar vad som händer i köken och går på upptäcktsfärd bland de råvaror som kockarna just nu svärmar för, exempelvis den svarta kaviaren som åter tågat in i krogköken. Dessutom…

    • Trender i toppen, mitten och i glasen – häng med!
    • Fem i topp Läs recensionerna av Sveriges fem bästa krogar.
    • Nykomlingarna Tio utvalda krogar det kommer att snackas om i år.
    • Björn Persson Intervju med götets krogkung som prisas för Långtida Gastronomisk gärning.
    • Buljongkungen Scandinavian Organics är Årets Smaksättare i Livsmedelsbranschen.
    • Alkoholfritt 3.0 De är inte många, men de finns. Möt krogarna som satsar på alkoholfritt.
    • Dan Barber Vi har hälsat på hos matvärldens Indiana Jones, som belönats med årets Global Gastronomy Award.
    • Framtidens fisk Vad väntar runt hörnet när vi har lärt oss att odla hållbart?

     

  • WHITE PAPER #4: ”Jag ville dokumentera det folk verkligen äter”

    WHITE PAPER #4: ”Jag ville dokumentera det folk verkligen äter”

    WHITE PAPER: Som kock i det internationella toppskiktet porträtteras Magnus Nilsson ofta som en fäbodsvurmande matarkeolog. Men när han kastar sig över uppgiften att sätta Nordens matkultur på pränt finns ingen plats för nostalgi: visst skriver han om kaffeost, kalvdans och surströmming – men ger lika mycket plats åt nutida fenomen som tacopaj, pizzasallad och kladdkaka.

    Text: Lena Ilkjaer

    JAG HAR STÄMT MÖTE MED Magnus Nilsson i hans hemby Mörsil, i ”Kretsloppshuset” som tack vare Magnus kan skryta med en plats i boken ”Where Chefs Eat”. I det charmiga huset finns allt från ett växthus med ett gigantiskt fikonträd, lokala produkter och trädgårdsprylar till en härlig vegetarisk buffé. Ett par dagar innan vi ses har jag fått ett förhandsex av ”The Nordic Cookbook” som släpps på Phaidon förlag i oktober. Den är något så ovanligt som en kokbok man kan läsa från pärm till pärm, även om det tar sin tid. Vartenda recept är så genomresearchat, provlagat och försett med personliga reflektioner och historiska jämförelser att det känns som rena julafton att få sätta tänderna i boken. Jag vill förstås veta mer om varför han kastade sig ut i det enorma projektet med att skriva (och till stor del fotografera) en 900-sidig nordisk kokbok.
          ”När min första bok hade kommit ut så föreslog förlaget att jag skulle göra en bok på temat ’Nordic home cooking’. Jag blev faktiskt lite förnärmad: vadå bunta ihop hela Norden i en bok? Det är ju lika idiotiskt som att göra ’The Central European Cookbook’.


     

  • WHITE PAPER #3: SÖKES: 5000 KOCKAR

    WHITE PAPER #3: SÖKES: 5000 KOCKAR

    WHITE PAPER: Vem ska laga maten? Och vem ska bära ut den? Krogarna blir allt fler. Samtidigt försvinner tusentals anställda varje år. Restaurangbranschen kommer att behöva 35 000–40 000 nya medarbetare årligen fram till 2023, enligt branschrapporten Tillväxtvärk.

    Text: Jon Hansson Foto: Katja Ragnstam (Gruppbild Upper House) och Magnus Skoglöf (gruppbild Rolfs Kök)

    RESTAURANGNÄRINGEN HAR VUXIT de senaste åren och prognosen bygger på att den utvecklingen fortsätter, bland annat tack vare ökad turism, inflyttningen till storstadsområdena och att många svenskar fått mer pengar i plånboken. Det skulle medföra ett behov av omkring 50 000 nya medarbetare på heltid under de närmaste åtta åren. (En ökning från totalt 140 000 till 190 000 anställda.)
          I många fall handlar det om ”enklare” jobb som köks- och ekonomibiträden. Men det kommer också att behövas 5 000 kockar, 7 000 servitörer och en hel del tjänstemän till administration – kvalificerade jobb som kräver utbildning. Den offentliga gastronomin, skolor, sjukhus med mera kommer också att behöva fylla på med medarbetare.


     

  • WHITE PAPER #3: Miso Magic

    WHITE PAPER #3: Miso Magic

    WHITE PAPER: Mison har sakta men säkert smugit sig in som en stapelvara i svenska krogkök – eftersom den saltsyrliga umamistinna pastan effektivt fördjupar smaker på ett kick. Frida Ronge på vRÅ gör ännu inte sin egen miso – men snart landar den första kojin i kylen och mison jäser i ett hörn av köket.

    Text: Linda Dahl Foto: Katja Ragnstam

    DET ÄR SEDAN LÄNGE KÄNT att västerländska celebriteter, i hemlighet, åker till öst för att på dubbad japanska kränga allt från schampo och kaffe till kreditkort i inkomstbringande reklamfilmer. Regissören och manusförfattaren Sofia Coppola har till och med byggt en kultfilm kring en skådis på dekis som åker till Tokyo för att spela in whiskeyreklam, men som blir ”Lost in Translation”. Samma resa gjorde James Brown. I början av nittiotalet spelade han in en nyversion av sin mest kända låt Sex machine. Det blev den ösigaste reklamen för misosoppa som någonsin producerats.
          Om den svängiga reklamfilmen fick folk att sörpla mer misosoppa låter jag vara osagt. Men nuförtiden googlar vi säkerligen James Brown plus miso oftare än vi lyssnar på en vinylskiva med Sex machine. Och i samma takt som funkiga smaker blir alltmer populära börjar det återigen svänga om miso och Aspergillus oryzae – en av världens äldsta odlade bakteriekulturer.


     

  • WHITE PAPER #3: Råblåst på Raw Food

    WHITE PAPER #3: Råblåst på Raw Food

    WHITE PAPER: Därför är inte Raw Food lösningen på alla dina problem.

    Gärna raw food på tallriken ibland – men nej tack till pseudovetenskap och icke-underbyggt hälsosvammel om pH-värden, växtenzymer och vitaminer. I själva verket blir många livsmedel mycket nyttigare och lättare för kroppen att ta upp om de först har tillagats.

    Text: Lisa Förare Winbladh Illustration: Anders Wieslander

    KÄNNER DU TILL Demetria Guynes, Margaret Hyra och Allen Stewart Konigsberg? Inte det? Men om jag säger Demi Moore, Meg Ryan och Woody Allen nickar du säkert igenkännande. Ett enkelt namnbyte kan vara en viktig ingrediens i ett framgångsrecept. När den foträta råkosten bytte namn till engelskans raw food blev den superhipp och i ett huj tre gånger så dyr. En växande skara hälsoprofeter och kändisar hävdar att det är onödigt att laga frukter och grönsaker – de är ju faktiskt inte trasiga. Alltså begränsas uppvärmningen till magiska 47 grader, med argumentet att råvarans enzymer förstörs vid högre temperaturer.
          Råkostvurmandet är ingen nyhet, men den ideologiska överbyggnaden har varierat genom tiderna. Amerikanska Ann Wigmore propagerade för det hon kallade levande föda på 70-talet. Hennes böcker präglas av andlighet och apokalyptiska tankegångar, idéer som spirade i skuggan av Kalla krigets kärnvapenhot. I Sverige var kruskans uppfinnare Are Waerland en ivrig förespråkare av råkost redan under 1900-talets första hälft, och hans inflytande lever kvar i våra dagars omfångsrika salladsbord. Att Are Waerland är okänd i dag beror mycket på hans svulstiga prosa och det faktum att hans teorier var kraftigt influerade av tanken om den nordiska rasens överlägsenhet. Böcker som Död åt det vita sockeret: liv åt de vita folken som kom 1938 är svårsålda idag. De senaste åren har slagfältet allt mer förflyttats till den individuella kroppen. Rawfoodismen har blivit en självvald nisch i den gastronomiska identitetspolitiken. Förutom en strävan efter renhet och kontroll handlar det som vanligt om att utövaren ska bli frisk, framgångsrik, smal och lycklig.


     

  • WHITE PAPER #3: Topptacos till folket

    WHITE PAPER #3: Topptacos till folket

    WHITE PAPAER: Vad får kockar från hela världen att flyga till Köpenhamn för att langa tacos? Svaret är Rosio Sanchez. Hon är en kock med en mission: att hämta äkta mexikanska smaker till Europa och att göra dem tillgängliga för alla.

    Text: Eva Helbaek Tram Foto: Mikkel Jul Jvilshøj

    PACO MÉNDEZ, SHINOBU NAMAE, Fabian von Hauske, Jorge Vallejo, Zaiyu Hasegawa, Kris Yenbamroong, Mario Espinosa. Vad har de gemensamt? Jo, de är alla kockar från toppkrogar runt om i världen som har gästspelat i Köpenhamn i sommar. Och vad har de gemensamt med Lisa Lov, Matt Orlando, Lars Williams och Jonathan Tam? Tja, de har alla ägnat en dag åt att göra tacos i en liten bod utanför Torvehallarne. Varför? De är alla kompisar med Rosio Sanchez.
         I juni öppnade hon sin taquería, Hija de Sanchez, och det har varit kö utanför sedan öppningen. Dagen vi har bestämt att ses är inget undantag, även om kön med människor inte är lika lång som på premiärdagen. Då ringlade den över 50 meter.
          ”Öppningsdagen var kul, men också en katastrof. Folk väntade en timme i kö och sedan i tjugo minuter på att få sin mat. Vi hade alldeles för många menyer och valmöjligheter och alla ville ha sina egna kombinationer. Vi hade en idé om hur vi skulle jobba och hur beställningssystemet skulle se ut, men det blir aldrig som man tror. Jag har bara jobbat på restauranger, aldrig i en tacobar – så hur skulle jag kunna veta det?”


     

  • WHITE PAPER #2: Fria fantasier och nya synergier

    WHITE PAPER #2: Fria fantasier och nya synergier

    WHITE PAPER: Caféåret 2015 har varit fyllt av innovation, galna infall, hybrider och synergier. Och vi älskar det.

    Text: Lena Ilkjaer Foto: Andreas Lonngren

    SEDAN WHITE GUIDE CAFÉ började ges ut 2013 har vi småmuttrat över bristen på trender i konditorisvängen. Inte för att det som skapas och konsumeras är dåligt, långt därifrån, men i jämförelse med restaurangbranschen har vi saknat innovation. Det är förstås ingen dygd i sig; koncept som lever på kvalitet och tunga traditioner har givetvis sin välförtjänta plats på konditorikartan, men en bransch som inte skapar något nytt har en tendens att stagnera. Utan uppmärksamhet och fokus på det unika i själva hantverket blir det svårare och svårare att konkurrera med Ica-bullar och amerikanska bakeoff-kakor.
          I december 2014 fick vi (bokstavligen) äta upp våra ord.
          Sök efter #wrapsemla på bildtjänsten Instagram. Aldrig någonsin har väl en bakverkshajp nått så episka proportioner i vårt stillsamma lilla land. (Har vi ens haft någon bakverkshajp tidigare?) Och vi pratar inte ens om en ny och vågad smakkombination, utan en gammal, beprövad och älskad – bara förpackad i en ny form. Mattias Ljungberg på Tössebageriet är antagligen för storsint för att bry sig om att vartenda kondis i Sverige tycktes kopiera hans genialiska idé under några febriga veckor i vintras. Dessutom – om man säljer 100 000 (ja du läste rätt, hundra TUSEN) bakverk och har kö ut på gatan varenda dag kan man liksom inte maxa sin egen affärsidé så mycket mer. Tittar man på bildmaterialet som wrapen genererade online är det också briljant ur varumärkessynpunkt – det är omöjligt att plåta en semmelwrap utan att få med omslagspappret med Tösseloggan. För att inte tala om vilken mumma det måste vara för matetnologer och trendspanare att få chansen att följa ett sprillans nytt bakverks segertåg över Sverige. Kärnan i semmelwrap-historien är ändå att vi svenskar älskar våra bakverk – och att vi inte är rädda för innovation. Visst muttrades det surt på några håll om traditionsbrott, men jublet över det kaxiga greppet var klart starkast. För innerst inne vet vi att det krävs mer än en wrapvariant för att på allvar rucka på semmelinstitutionen i sig. Med det sagt – semmelkuppen hade inte kunnat klaras av vem som helst. Nyckeln var att det var ett av Stockholms mest respekterade kondis som släppte bomben, och inte något nytt, sensationslystet hak som ville ha sina 15 minutes of fame med en halvdan produkt. Hantverk, smak och innovation i en underhållande (och medial) mix, helt enkelt.


     

  • WHITE PAPER #2: I goda vänners lag

    WHITE PAPER #2: I goda vänners lag

    WHITE PAPER: På ett brasserie vill vi inte ha några stora överraskningar från köket, varken spännande innovationer eller uppenbara dikeskörningar. I den nya brasserivågen får man både och. Tack och lov finns det på allt fler ställen intressant öl att trösta sig med.

    Text: Lars Peder Hedberg

    SALLADEN PÅ HARICOTS VERTES ser ut och smakar som om den är gjord på blöta Gauloises-fimpar och när jag ber att få en lättöl till maten får jag en latte. Det är decenniets djupaste bottennapp bland tusentals krogbesök – och det sker på ett av Stockholms nya brasserier, jag ska strax avslöja vilket.
          Det franska köket har förvisso sina hisnande höjdpunkter och bråddjupa dalar, men de klassiska franska krogkoncepten fortsätter att erövra världen. Just nu breder ”brasserierna” ut sig, både längs Stockholms boulevarder och i andra svenska städer med en krogscen på hugget. Den här vågen har tyvärr burit med sig en hel del skräp.
          Brasserier är krogar som gastronomiskt inte har några toppambitioner. De vänder sig till en lagom matintresserad publik, folk som går ut och äter för att ha det trevligt i kollegors eller goda vänners lag snarare än att få stora eller nya gastronomiska upplevelser. På ett brasserie vill man helst inte konfronteras med vådliga experiment på tallrikarna, utan tvärtom möta kända och kära klassiker, det är ”goda vänners lag” som gäller även här. Givetvis ska klassikerna vara så väl utförda som möjligt – och möjligen med en liten oväntad kreativ twist av något slag. Som en kompis som överraskar med ny, kul frisyr. Men inte mer.


     

White Guide Presentkort